Gästkrönika: Saknaden av Mr Juventus

13 maj 2012 är för alltid ett datum som vi Juventini kommer minnas med blandade känslor. Det var datumet då vi återigen fick lyfta den lilla skölden mot skyarna på Juventus Stadium. Jag var lycklig, känslan fyllde min kropp och jag mådde som en gud, inget kunde förstöra denna dag, denna vecka eller denna sommar tänkte jag. Men när lyckan lagt sig hann mina andra känslor och tankar ikapp mig, de känslorna och tankarna som jag försökt förtränga och glömma bort. Mina ögon blev sorgsna, blanka och mot min vita scudetto-himmel kom det ett svart blixtrande moln. Jag hade nu börjat inse, även om jag inte ville acceptera det, att 13 maj 2012 var datumet då Alessandro Del Piero gjorde sin sista Serie A match i Juventus. Än i dag kan jag bli förvånad över när truppen tas ut och nummer tio Alessandro Del Piero inte står med i matchprotokollet.

Men stunden var kommen och det var dags att ta farväl av en ikon, en spelare lika självklar i vår startelva som luften vi andas. En spelare som förgyllt oss Juventini i två decennier. Del Piero använde sina fötter likt Pablo Picasso sina penslar och målade vår fotbollsvärld vacker med sin magi. Han var vår konstnär på den gröna gräsmattan som kunde göra det omöjliga möjligt, samtidigt som han fick det enkla att se så vackert ut.

Han må ha klivit ned från den största fotbollsscenen men han kommer aldrig bli bortglömd, varken som spelare eller som människa. Han var en lika stor spelare som människa, en gentleman ut i fingerspetsarna. Det sägs att en spelare aldrig kan bli större en klubben, vilket jag håller med om. Men Del Piero kommer alltid, för mig och många andra, vara spelaren, kaptenen och människan man ser som synonym till Juventus. Och jag kan i ärlighetens namn säga att en bättre synonym inte går att hitta.

Tack Alessandro för allt du gjort för klubben och för mig, du är min stora idol, både på fotbollsplan och vid sidan av den. Jag säger inte adjö till dig Alex utan jag säger på återseende. Jag tror inte gentlemannen lämnade sin dam för alltid, han kommer komma tillbaka, bjuda upp henne på en dans igen precis som han gjort i två decennier. Kanske inte på fotbollsplanen men väl i en annan roll i klubben.

Sist men inte minst vill jag avsluta min krönika genom att skriva dessa tre rader nedan:
They say that Messi is the new Maradona, they say that Neymar is the new Pele, they say that Bojan is the new Batistuta, the say that Ibrahimovic is the new Van Basten, but have you ever wondered why there is never another Del Piero? It´s because Del Piero is unique and can´t be imitated.

One Love!
/Alija Bucuk