onsdag 18 oktober 2017

100 % Paul Pogba: ”Juventus är för mig talang, klass, disciplin och känsla för laget!”

Paul Pogba intervjuades av italienska La Repubblica och då pratade han om många olika saker rörande Juventus, sin familj, skolan i Frankrike, om sina två bröder (även de fotbollspelare) samt om Balotelli. Vi bjuder idag på en översättning av det viktigaste som sades:

Pogbas bröder och hans barndom:
”Florentin, min yngre bror, är den mest utåtriktade och han spelar som försvarare i Saint Etienne. Mathias, den äldre är anfallare i Crewe Alexandra i den engelska tredjedivisionen. Båda spelar i Guineas landslag. Antoine, min pappa, ville bli fotbollspelare, sen tränare, det är egentligen tack vare honom som vi idag blivit fotbollspelare.
Jag växte upp med att titta på videokassetter, inte bara på Pelè och Maradona, utan även Papin. Jag ville ha hans kraft och aggressivitet. Jag är duktig på Pingpong, det är få som slår mig när jag är på läger med landslaget även om Lloris, Clichy och Gignac är på min nivå.
Vill understryka att min familj alltid har insisterat att vi skulle studera men i skolan var jag ingen campione, dock inte en åsna heller. Mina föräldrar är skilda.
Jag gick från Roissy-en-Brie till Torcy och därefter till Le Havre. Jag lämnade hemmet tidigt, men jag var nöjd ändå… trivdes med tillvaron och jag led inte av ensamhet. På kvällen ringde jag hem till mina bröder, pratade med min familj. Jag är inte en av de som vill spela hård, men inte heller en av de som tatuerar sig.”

Paul och hans bröder

Om Balotelli och tiden i Manchester samt religionen:
”Jag tror Mario har lidit tillräckligt, det finns sår från barndomen som inte går att läka så lätt om du inte känner dig tillräckligt älskad. Lite medkänsla skadar inte, han har haft det svårt i livet. Verkar vara en ”Bad-Boy” men i grunden är han en mycket god grabb. Man tog fel på oss i Manchester för våra tuppkammar, vi var så lika då.
Jag läser böcker om Islam och även den som Thuram skrev, “Le mie stelle nere” (mina svarta stjärnor). Min pappa var en professor, en man som studerade flitigt och inte bara om fotboll. Jag försöker förstå var jag kommer ifrån, mina rötter samt vem jag är. Jag gillar Rapmusiken, är tokig i spaghetti med räkor och filmen Apocalypto med Mel Gibson, historien om den unge Maya, om Jaguartassen. Det var en film som erövrade mig helt. Jag reste till Guinea för första gången för inte så länge sedan, det är vackert men hårt som land. Där lärde jag känna mina farbröder och morbröder, kusiner och andra släktingar. Men även i huvudstaden, Konacry, är allt ett stort problem, till och med med vatten, ljus och mat. Folket här som klagar förstår inte hur svår situationen är i andra delar av Afrika där de inte har något alls. Det finns saker som man kanske här inte tror man kan vara utan, medan de där inte har någon betydelse alls.  Man kan vara utan allt detta om man blir tvungen till det, fattas bara annat. Att resa till Afrika rör verkligen om dig, men ger dig också nya uppfattningar.”

Pogba manchester

Om Frankrike, världsmästarna:
“Jag var fem men Frankrike, som var nyblivna världsmästare och som hade lyckats slå Brasilien, ändrade på min imaginära syn. Denna gång var vi de bästa, nu ville jag vara en Zidane, en Henry, trots att min idol var Ronaldo som lyfte fingret när han gjorde mål. Jag gillade honom för att han gav mig intrycket att han kunde allt. Jag beundrade även Adriano. Men tack vare min pappa så fortsatte jag med mina videokassetter; Pelè som slängde sig in med allt han hade, vänster, höger, huvud, det fanns inget han inte kunde göra. Garrincha med sina finter, med sitt släpande ben som tystade alla med sina otroliga slalomkörningar, var ser man sådant nuförtiden? Zico med sin kraft av eld var en träffsäker artist.”

Paul Pogba Frankrikes landslag

Om Ferguson och flytten till Italien:
”Om du tränas av Alex Ferguson så inser du att han är unik när han lyssnar på spelarna. Han förstod hur man var redan innan man själv visste om det. Han såg i djupet, kände på sig vad man redan kunde och vad man inte hade men som man ännu kunde utveckla. Många är det som har honom att tacka för det de är idag. Han trodde på dem först av alla, även på mig, trots att jag inte spelade så mycket. Om Italien så sade han till mig: ”För mycket rasism, du kommer inte att trivas”. Jag höll inte med. Också för att jag hade svårigheter med att anpassa mig och med språket som jag inte kände till. Sex månader av djävulska lektioner, om du inte kan språket och måste lära dig det så är inte engelsmännen speciellt sympatiska över det. Angående rasismen så finns den överallt, ingen är immun, ännu mindre i England. Det bevisade inte minst John Terry och Luiz Suarez som hela sju gånger skrek ”Neger” åt Evra. Även våra fans förstår inte att när man hånar en motståndare för färgen på hans hud så gör det ont för mig med. Det är en lek, en sport, inte en bingo i förakt. Fansen måste förstå att en spelare har rätt att leva sitt liv med sin stil. Vi förtjänar våra pengar, vi stjäl inte dem. Om jag vill köpa mig en fin bil så är det mina egna affärer, ingen ska eller kan förebrå mig för något eller döma över det jag tjänar inom sporten. Jag är en som fortfarande ska komma till toppen, men är medveten om att det kan stiga en åt huvudet, du känner dig allsmäktig och att falla från höjderna kan verkligen skada dig ordentligt, för du är då inte längre van med att stå med fötterna på marken. På sätt och vis så har jag nekat Ferguson.”

Om den italienska fotbollen:
”Den italienska fotbollen är väldigt taktisk. Jämfört med den engelska, mycket fysiskt, eller den franska, mycket tekniskt. Men just nu är den väldigt underskattad. Här finns det en enorm press, oro, nervositet, och besatthet. På planen så markerar motståndarna en jättehårt, och ja… du lider av det. Dessutom så diskuterar man en händelse en gest eller en händelse hela veckan ut, man får aldrig tid att dra en suck av lättnad. Men det är just denna överdrivna uppmärksamhet som gör den italienska fotbollen så annorlunda, så anomal, så svår. Men också så fantastiskt extraordinär.”

Pogba scudetto
Om psykologin inom fotbollen:
”Det har jag inte behov av. På kvällen så sitter jag med min telefon och pratar med mina bröder, jag håller av min klan, dessutom kommer min mamma ofta på besök. I Juventus så mår jag bra, jag gömmer mig inte genom att säga att jag som liten drömde om att spela i Arsenal eller Barcelona.  Nu drömmer jag om att spela i landslaget mot mina bröder, det hade varit en underbar match, inga problem med att avmarkera mig inte… hahaha!”

Om Roma:
“Ja, både Roma och Garcia har överraskat mig. Jag känner inte honom personligen trots att vi båda är fransmän. Men han har inte haft svårigheter att smälta in i miljön, varken i Rom eller Roma. Det är ett tecken på att han är duktig och snabb på att förstå. Gällande matchen, så vill vi vinna för besvikelsen och det tråkiga med att ha lämnat Champions känns och finns kvar. Det är onödigt att neka, i Istanbul fanns det inte förutsättningarna för att kunna spela, men allt annat står kvar på fötterna, allt från Scudetton till VM. För jag har aldrig hyst några tvivel om att Frankrike aldrig skulle kvalificera sig för Brasilien.”

Vad Juve är för Pogba:
“Juventus? De är för mig Zidane, Trezeguet, Nedved. Talang, klass, disciplin och känsla för laget. När det kommer till mig själv så vet jag att det inte räcker att lova, man måste hålla sina ord. Jag har köat, jag vet att det är en lång väg, men jag vill nå fram. Jag har inga problem med min talang, inte heller en absurd brådska. Men jag håller av att sätta allt det jag kan i praktiken.”

Paul Pogba i civila kläder

Fino Alla Fine!
/Lorenzo Callegari

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *