lördag 22 juli 2017
pirloandrea

Pirlo berättar om vidskeplighet: “No Shit? No Party!”

Förord:
De allra flesta av oss är vidskepliga, mer eller mindre. Säkert har ni alla någon amulett eller så gör ni något speciellt för att försöka hjälpa ert lag att vinna när ni ser matchen på tv eller på stadion. Ofta ser man spelare på plan som gör korstecken när de träder in på plan, andra som höjer blickarna mot skyn i en form av bön. Historien är fylld med personligheter som tar det här med vidskepligheter på fullaste allvar, Maradona vägrade spela utan sin egen kaptensbindel som han glömt ta med sig inför en match i Moskva och tvingade Napolis ledning att chartra ett eget plan bara för att åka och hämta en kopia på den som hans bror hade i Spanien. Gattuso under VM 06 bytte aldrig sin träningsoverall för han trodde att det skulle bära otur med sig, han vandrade omkring och stank som en gris, men vad står man inte ut med för att vinna? Pirlo berättar på sitt eget sätt några exempel han upplevt med vissa av hans lagkamrater och det får en att verkligen undra… är fotbollspelare normala?
Lorenzo Callegari 14/7/2013

Pirlo berättar:
”Fy Fan, Porca Puttana,” säger jag bara. Som den gången i Istanbul, ondskans huvudstad. Eftersom jag inte är en vidskeplig person så måste jag ju ta till andra medel för att skaka av mig och försvara mig mot ödet, speciellt när den drabbar dig utan nåd. Så några väl valda svärord är väl på plats.

Men det finns andra som ägnar sig åt tyngre grejer, de dedikerar sig åt rent häxmakeri, som Alberto Gilardino, min kamrat i Milan och i landslaget.
I hans bag fanns morgonrock från Dolce & Gabbana, tofflor från Dolce & Gabbana, kalsonger från Dolce & Gabbana, solglasögon från Dolce & Gabbana, rakvatten från Dolce & Gabbana, pyjamas från Dolce & Gabbana och till slut hårgel från Oreal (enbart för att Dolce & Gabbana inte hade det i sin katalog). Men förutom allt det så ser han ALLTID till att stoppa ner ett par gamla utslitna fotbollskor, med hål, utslitna dobbar och stinkande läder. En arkeologisk artifakt med andra ord. Skorna var förvisso rena, han förvarade dem som om de vore en skatt.
Han putsade dem så att de sken, han smekte dem, ibland pratade han med dem och kysste dem också! En sak direkt från något dårhus.

dolce
Hans tekniska sponsor förbjöd ju honom att använda dem i officiella matcher (modellen var den som Hunnern Attila bar på). Jag förklarade för honom att man slutat upp med att tillverka televisioner i svart/vitt, att Sandro Pertini inte längre spelar kortspel på flygplanen, att John F Kennedy blivit mördad. Framför denna sista ”nyhet” så förblev han dock en smula häpen: ”Är det sant?”
Inget att göra åt, när han fick tillfälle till det så visade han på nytt sina gamla skor:
”Jag tänker inte slänga bort dem!”
”Men Gila, varför det? De har ju hål som en Emmentalerost.”
”Med dessa skor har jag gjort en jäkla massa mål och om jag stoppar med dem i bagen så förmedlar de en magisk vätska till de nya skorna.”
”Gila…”
”Jag svär, och ju mer jag pressar ner dem i bagen, ju mer effektivt blir det och möjligheterna för att vätskan ska sprida sig till alla mina andra saker och mina nya skor blir då större.”
”Som att pressa en citron, för att sedan sprida ut saften ungefär då?”
”Bravo Andrea, äntligen någon som förstår, man behöver inte vara ett geni för att förstå detta!”
”Om detta har du alldeles rätt i, man behöver inte vara ett geni…”
”Om jag har dem med mig så gör jag mål, om jag av någon orsak skulle glömma dem hemma så ber jag Mister att sätta mig på bänken, då jag inte klarar av att leverera något ändå.”

gila

Ändå är det bättre än det Inzaghi sysslade med, för hans ritual var definitivt mycket mer invaderande; han sket, och han sket jättemycket! Detta är ju i för sig jättebra, men när han gjorde det i ett omklädningsrum strax innan avspark gjorde det oss alla alltid mycket nervösa. Speciellt om det var ett litet omklädningsrum… luften där tenderar ju att sprida sig fortare.
Han gick på toa minst tre till fyra gånger under en 10-minutersperiod!

”Ragazzi, det bär tur med sig!”
Vad jag har lärt mig så bär det tur med sig att trampa på en skit, men inte att behöva andas in stanken eller att producera det (i Italien säger man att det bär tur med sig att trampa på en hundskit – min egen anmärkning)
”Pippo, inte för oss. Men vad har du egentligen ätit, ett kadaver?”
”Kommunistbarn”, hade säkert Berlusconi vrålat, medan Inzaghi begränsade sig med att svara: ”Plasmon!”
(Plasmon är det mest kända barnmatsmärket i Italien – min egen anmärkning).
I själva verket var nog frågan dåligt ställd för han åt verkligen Plasmon, på alla tider på dygnet, vid alla klockslag, och det visste vi alla redan om. Ett nyfött barn som snart skulle fylla 40…

plasmon
Han sparade alltid på två burkar som han förvarade i sin väska, varken en mer eller en mindre, utan alltid två.

”På detta sätt så befinner sig den astrala konduktiviteten i min bana.”
Den berömda linjeringen av planeterna och barnmatens bana…

”Och snälla ni, rör inte de två som blivit över, för då flyttar man på balansen.”
Tror egentligen han menade magtarmens balans…
Vi försökte på alla sätt sno dem, men utan succé. Han förvarade dem som en skatt, en dyrbarhet, vakade över dem på ett svartsjukt och egoistiskt sätt, precis som när han står där framför målet och inte vill passa bollen vill han inte dela med sig av sitt mellanmål.

”Jag gör det för ert eget bästa, ni behöver mina mål.”
Förutom denna dessert för de nyfödda så var hans diet mycket strikt och monoton.  ”Pasta in bianco”, med en pytteliten röd klick med tomatsås, en tunn skiva med skinka. En meny långt som ett liv…
Framför matbordet betedde han sig som när han är framför motståndarnas mål, gjorde alltid på samma sätt, satt fullkomligt stilla ända tills när kyparen anlände med hans tallrik, då högg han till, utan fantasi, men oerhört effektivt. På fötterna bar han alltid samma fotbollskor och som han aldrig bytte ut, fotbollskor för alla säsonger, föremål för nästan samma uppvaktning som den som Gila med sina (med åren har jag lärt mig och förstått att alla anfallare är lite fetischister).
Liksom Gila så tillhörde dessa skor den antika världen, men det fanns en väsentlig skillnad mellan ägarna till dessa.

”Jag, trots att de är förstörda, fortsätter att använda dem, ingen och inget kommer att få mig att ändra min mening. Bara dessa är mjuka.”
”Vad är det du säger Pippo, alla skor idag är mjuka.”

”Nej, bara mina är så mjuka.”
Han är egentligen en dåre, men en sympatisk sådan…

pirlo_inzaghi_milan
Men det finns en annan som inte låg bättre till och det var Sebastiano Rossi, målvakten i Milan. En jätte på två meter, en autentisk ladugårdsdörr med en obeskrivlig mani.
Innan matcherna, under uppvärmningarna så fick ingen, och då menar jag absolut ingen, befinna sig bakom honom. ”Förbjudet enligt reglerna”, ja, hans egna regler då.

”Det bär otur med sig, det är som ett självmål.”
Vi i Milan kände alla till detta som var hans enda svaghet och vi aktade oss noga för att berätta det för andra, speciellt då inte till våra motståndare.
Inte ens till Angelo Peruzzi som en dag kom traskande genom stadion på väg till träningssalen där vi på San Siro delade den med motståndarna inför uppvärmningen och där de båda lagen kunde träna tillsammans. Rossi höll på med övningar tillsammans med sin tränare med ryggen vänd mot muren bakom när han plötsligt tappade bollen som studsade bort från honom rakt fram. Han tog då några steg framåt för att hämta upp den då Peruzzi passade på att försöka slinka igenom bakom honom, men Rossi försökte sig då på en hemsk ryggtackling när han avsiktligen backade och det blev en häftig kollision som hördes väl.

”Försvinn härifrån, detta är ett privat område, bakom mig så passerar ingen!”
Han kunde lika gärna hängt upp en skylt med texten: Varning för hunden”, med hans bild istället för hunden.
Peruzzis reaktion uteblev för han förstod att man med dårar alltid ska undvika istället för att attackera.

”Seba, du riskerade att göra honom riktigt illa.”
”Synd att jag inte lyckades.”
I omklädningsrummet så konfiskerade han alltid alla saxar, de som man använder för att klippa i tejperna. Han måste helt enkelt vara den förste som använder dem och bara efter han var klar så fick vi andra lov att använda dem: ”Om jag ändrar på denna vana så känner jag på mig att oturen drabbar oss.”
För säkerhets skull så tar jag mig själv på mina kulor (vanligt i Italien att man rör vid pungkulorna för att undvika otur, som när man ser en begravningsbil passera, eller en svart katt korsa gatan) för man vet aldrig, kanske har han rätt för en gång skull.

rossi
I Reggina fanns där en annan man att studera och det var Paolo Foglio, en duktig försvarare, som aldrig gick och lade sig om han inte lyckades med att ställa sina gympadojor i rad, ovanpå varandra, ställda mot väggen, utan att de föll ihop. Vi kunde sitta där i timmar för att följa denna geometriska övning.
Det är roligt att studera alla dessa former av exorcism, men för mig är det bara en onödig tidsförlust.
För det mesta så börjar vidskepligheten efter det man råkat ut för något galet, för många insläppta mål av målvakten, att anfallaren inte gör mål på länge, en improviserad strejk på Plasmonfabriken för Inzaghi.
Jag själv försöker alltid hålla mig kall. Även i svåra ögonblick, som turligt nog har varit få. Tror att även de andra är nöjda med att i mig se en högst normal person.
Jag tycker om att höra när någon förälder säger till sina barn: ”Pirlo är i ordning, ta exempel av honom”.
Man kan vara stark på plan, mycket stark utan att för den sakens skull överdriva. Man kan vara en referens för andra utan en ”tuppkam” på huvudet. Jag gillar inte ens tatueringar, trots att jag själv har tre pyttesmå sådana på mig, men väl dolda för andra; en på halsen, min sons namn Nicolo i Kinesiska tecken, hans syster Angela med en bokstav, A, strax under samt min frus namn Debora gömd under vigselringen. Det är osynliga för andra, och synliga för mig då de bara tillhör mig. Jag vill känna deras namn på min hud, jag vill ha dem på min hud.
I Juventus finns det ytterst få vidskepliga spelare jämfört med andra lag jag spelat med. Att ha en som Conte som är mycket religiös (innan matcherna är det ett evigt kyssande på radband, madonnabilder, helgon och kors) men han tillåter aldrig vissa tribala scener.
Ett undantag finns det förstås i Juve, nämligen presidenten Andrea Agnelli.
Under min första säsong i Juve så hoppade han över ALLA bortamatcher.

”Jag kan bara känna mig säker på att vi vinner om jag stannar hemma i Turin, för utanför så kan vibrationerna vara negativa.”
Vi vann ju Scudetton i Trieste mot Cagliari, han var ju inte där, och det är inget man ska diskutera om.
För trots allt, den som betalar ens lön har alltid rätt…

Penso-quindi-gioco

Fino Alla Fine!
/Lorenzo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *