tisdag 25 juli 2017
buffon-omslag

Buffon berättar: ”Sommaren 2011, slutet på en cirkel”

Jag ger mig inte av…
Min väg korsas på nytt, som en gång  förr, som fotbollspelare, med Antonio Conte.
Vägarna som vi väljer i livet är ofta knutna till ödet, och det var just det ödet som ville att jag skulle besluta mig för att stanna kvar i Juve, för att kunna påbörja en kavalkad med Antonio Conte.
Han, för mig, har alltid uttryckt sin aktning, han pratar om förtroende. När han anlände så observerade jag honom med en viss nyfikenhet, för att förstå vilken typ han egentligen var (och då menar jag på andra sidan av omklädningsrummet, som tränare).

Min nyfikenhet baserade sig på det man hört och läst om honom, om de väldigt olika bedömningarna man gett honom, bedömningar som stod i kontrast till varandra, allt från en stor entusiasm till en total vägran.
Adjektiven som användes för att beskriva Conte gick från genial och integrerad ända till fanatisk. Jag själv har inga illusioner. Jag avvaktar.

Vi kom från två sjundeplatser i rad och vi var alla beredda att skriva under med vårt eget blod för att kunna nå en tredjeplats. Efter tio dagars träning, efter att ha hört honom tala och hur han sände ut sina idéer till laget, så ringde jag upp Silvano Martina (min agent) och sade till honom: ”I år kommer vi att hamna minst trea!”
Han blev nog perplex för han harklade: ”Men det har ju bara gått några dagar.”

Efter tjugo dagar så kände jag en ny positiv energi inom mig, med en vilja att drömma. Ringde upp Silvano på nytt: ”Vi har en tränare som inte gör att vi hamnar trea, men som gör att vi kommer att vinna Lo Scudetto!” Om han innan tänkte att jag var dåraktig så trodde han nu nog att jag tappat förståndet för gott. Men istället så började detta stora äventyr utan förluster och som avslutades i Trieste, under ett hällande regnfall, den 6 maj 2012. Vi slog Catania medan Milan förlorade sitt derby. Vi blev ”Campioni d’Italia!”

scudetto
Scudetton representerade för mig en avslutning på en cirkel som jag så väl behövde, ungefär som om du lämnar lådorna halvöppna för att du känner behovet att en dag återvända för att stänga dem. Allt detta har en speciell smak. Jag tror att segern mot Milan var vår trampolin, inte så mycket för resultatet i sig (2-0) utan snarare för sättet vi vann matchen på. Vi fullkomligt krossade mästarna från den första minuten till den allra sista. Kanske beror det på min egen erfarenhet som hjälpte mig att förstå denna nya våg som sköljde fram över oss och som gjorde att jag kände på mig att vi var säsongens verkligt stora överraskning.

Returmatchen mot Milan, på San Siro, blev ju mest karakteriserad för problemen och dispyterna angående Muntaris mål/ickemål. Och jag fick min portion av kritik, ibland på ett ociviliserat vis, med hån och förakt, för mig var det oacceptabelt. Som alltid så säger jag alltid sanningen och det jag tänker. Jag lade inte märke till att bollen var över linjen, detta är inget annat än sanningen. Jag upprepar igen, jag hade absolut inget interesse att behöva ljuga, jag kastade ju ut bollen i tron om att allting var okej. Vill däremot tillägga att jag, om jag hade upptäckt att bollen var inne så hade jag inte sagt ifrån och detta orsakade ett riktigt tumult. Jag blev överkörd med all möjlig kritik, men denna typ av ociviliserad kritik och hyckleri är för mig något som aldrig besvärat, tvärtom, det gör mig bara starkare.

Jag är nöjd med att vara den jag är och jag njuter av att känna så. Jag är olik många andra i detta och just denna skillnad gör mig stolt över mig själv. En fotbollspelare ska inte vara exempel till barn, som man så ofta får höra. Ett gott exempel ska jag vara till mina egna barn, gällande andra så är det inte min uppgift och jag har ingen skyldighet att göra detta. Ansvaret att uppfostra barnen är föräldrarnas, det beror inte på en fotbollspelare eller den som först passerar förbi. Jag kan inte bli ett objekt för en sådan debatt.

muntari
Efter Lo Scudetto så formade vi Juventini det Italienska landslagets ryggrad i det Europeiska mästerskapet i Polen och Ukraina. Vi spelade en underbar turnering, trots att många var skeptiska i början och många ansåg oss vara för gamla, osäkra och omotiverade. Något annat som även sades var att den italienska fotbollen var på väg ner. Men vi vände istället på det hela tack vare en stark grupp av spelare och en kompetent tränare som sände oss de rätta sensationerna. Det fanns exalterande moment som vi förtjänade genom vårt spel, för oss Italienare är det något alldeles speciellt att dra på oss landslagets tröja, det gör att vi alltid gör vårt bästa, att göra det där lilla extra, som sig bör.
Många ansåg att vi borde mött Spanien på ett annat sätt. Det har alltid besvärat mig att man skriver tipsraderna på måndag. För mig så gjorde Prandelli det bästa valet som han hade till hands. Både för honom som för oss så var vi övertygade om att kunna spela om det mot Spanien, men vi kom till Kiev utmattade och inte i den allra bästa formen. Giorgio Chiellini mådde inte alls bra och de flesta spelarna hade fysiska problem.

Buffon3
Nu när jag skriver ner dessa rader så har glädjen över vår andra Scudetto inte lagt sig. Den för 2012 var en riktig överraskning. Den hade sin egen smak, en stark och intensiv smak medan den andra gav en mer lugn och långvarig smak, för ända från början så dominerade vi säsongen och lyckades behålla försprånget hela tiden, som ett expertlag, medvetna om vår egen styrka.
Det finns de som påstod att det senaste mästerskapet inte var speciellt svårt eller bra, men det håller jag absolut inte med om. Jag kan aldrig glömma bort alla de sex åren som vi inte vann något. Denna har en helt annan smak, men med det betyder inte det att den var mindre smakfull för det. Vi var ju ”tvungna” att vinna den, annars hade man sagt att ni egentligen inte är några riktiga mästare. Vi vann, kanske kände vi en mindre intensiv glädje över det, men det var en glädje som varade längre.

Efter Nedved, så lämnade även Del Piero. Det är sådant som händer och än idag tänker jag på om det verkligen har hänt, för dessa är spelare som fortsätter att existera för evigt i fansens illusion och fantasier. Del Piero gick till Australien, ett val som jag kan förstå, för var och en av oss är herre över det egna livet och vi väljer vägar som tillåter oss att bli lyckliga, det är inte andra som ska bestämma vad vi ska göra.

Om jag tänker på huvudfigurerna till våra Scudetti så kan jag bara säga; Arturo Vidal, för redan 2011, efter bara tio dagars träning så försäkrade jag alla att Vidal skulle få en plats i Juve som en riktig mästare. Det är en fenomenal spelare (han har sina små svagheter, även han gör fel ibland), men han ger hela sin själ, han har gjort sig själv otroligt populär. Och sen har vi Andrea Pirlo, som ju egentligen var huvudpersonen till vår succé, till vårt sätt att spela, en extraordinär spelare. Jag kan inte heller utesluta försvaret med Bonuccis mognad, grande Chiellinis explosiva kraft och Barzagli. Någon kallar Barzagli för ”begagnad men säker”, jag säger begagnad lite, säker mycket.”

Och nu?
Nu finns det en annan dröm att uppfylla. Nu siktar vi in oss mot drömmarnas dröm, det som verkligen representerar min personliga avslutning på en cirkel med Juve; Champions League.
Jag tyckte att vi gjorde riktigt bra ifrån oss i Champions, vi vann ju vår egen grupp som var mycket svår. Vi vann gruppen med stor behärskning och matchen mot Celtic var det bästa beviset för detta. Bayern var en annan historia. I det första mötet så avslutade vi matchen med 5 skott mot deras 23. För att göra 23 skott mot oss så måste du vara jäkligt duktig. Efter returmatchen hemma så sade jag till de yngre grabbarna i laget och Marotta; ”Detta var det starkaste laget jag sett de senaste 17 åren. Teknik, taktik, styrka, organisation.” Men jag är säker på att Juve, om de fått en annorlunda lottning verkligen hade kunnat spela lika med alla.

Vad mer finns det att tillägga nu?
Jag väntar mig en ny utmaning med Juventus. Efter trettiotalet har vi ju inte klarat av att vinna tre scudetto i rad . Vi kommer att försöka.
Om ett år så väntar jag mig VM 2014 i Brasilien. Jag ser det som mitt femte VM och inte som mitt sista…

Buffon2

Från boken: ”Numero 1” av Buffon, 2013.

Fino Alla Fine!
/Lorenzo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *