lördag 23 september 2017
Conte-2

Antonio Conte berättar: “Min ankomst till Juve”

Våren 2011 fortskreds på ett alldeles positivt sätt.
I Siena där mina ord och resultat på plan har gjort att staden återvänt att stå vid sidan om sitt lag. Folket hejdar mig på gatan för att hälsa och prata, någon ger mig en klapp på axlarna. När jag besöker min sedvanliga bar så bjuder de mig alltid på något, kanske i utbyte mot några tips. ”Mister, kommer det någon ny spelare? Ge oss några namn”. Det finns även de som erkänner att de brydde sig så mycket om laget eller matcherna och som sade: ”Vi går på matcherna varje vecka, bra mister, fortsätt så”.

contesiena
Scener som detta gör att man känner sig stolt men som även bidrar till att man mjuknar till lite på samma gång. Jag känner att jag är en viktig del av staden. Med Elisabetta och Vittoria så lever vi ett lugnt liv här. Vi har lärt känna en hel del nya människor, en del har blivit våra vänner. Laget är bara ett steg från att komma upp till Serie A och jag har ännu ett år kvar på mitt kontrakt.
Då och då, måste jag erkänna, så går mina tankar till Juventus. De gör inte en speciellt bra säsong just nu. Laget återupprepar sin dåliga prestation från förra säsongen då de hamnade på sjunde plats. De är utanför europaspel och ryktet om att man vill byta tränare gör sig alltmer hört. Namnen som cirkulerar är Villas-Boas (Mourhinos lärjunge och elev de senaste 5 åren), Mazzarri (som precis tagit Napoli till Champions), Spalletti  (nybliven rysk mästare med sitt Zenit) samt Guus Hiddink (mannen med de ”omöjliga” uppdragen) eller det att ge Del Neri ytterligare en chans.
Och Antonio Conte?
Inte ett enda ord. Bara Juvefansen gör sig hörda när de sjunger hejaramsor till mig under matcherna, hejaramsor till mig som alltid gav mig rysningar i hela kroppen när jag bar Juvetröjan på plan. Tusen olika känslor for genom hela mig när jag tänkte på alla de 13 år som jag spelat för Juve. Men verkligheten är annorlunda, det ser inte ut att det lär finnas en möjlighet att jag återvänder dit, som tränare, i alla fall inte i detta moment, för det verkar som om ledningen i Juve har andra prioriteringar.

Medan jag leder Siena genom de sista matcherna som för laget tillbaka till Serie A så fortsätter jag att repetera för mig själv en gammal sak som jag lovat mig själv; ”om jag inte inom kort kommer att träna ett stort lag så är det bättre att jag lägger av.”
Sedan, en dag, så mottar jag ett ovanligt telefonsamtal från en av mina vänner, Silvio Baldini, som efter en erfarenhet som tränare för Empoli nu var utan ett lag att träna. Silvio är en rak person, genuin och ärlig, en som alltid säger det han tänker, på gott och ont: ”Antonio, du måste göra en sak. Försök att tala personligen med Andrea Agnelli. Han förstår sig på människor. Om du talar med honom så ska du se att han tar dig till Juve.”
I verkligheten hade jag ingen som helst kontakt med Andrea Agnelli. Klart, vi känner varandra, men det är allt… Baldinis samtal fick mig ändå att reflektera, det han sade hade en viss mening; ”Du måste prata med honom, för om du gör det så kommer han att förstå att du har klara idéer och den rätta kvaliteten för att göra bra ifrån dig med dem.”
Jag funderade på det några dagar och kom ihåg en gammal vän som är mycket bunden till familjen Agnelli. ”Vad har jag egentligen på att förlora på detta?”, tänkte jag för mig själv. ”Jag prövar, det kostar inget.” I värsta fall så kommer han nog bara att säga; ”Nej, ledsen, men jag kan inte hjälpa dig.” Så jag ringde upp honom och till min förvåning så avväpnade han mig lite grand: ”Vad jag vet så tänker de bekräfta Del Neris närvaro igen, men jag ska försöka få till ett möte.”
Under tiden så återstod det några få dagar i mästerskapet. Var på en middag en kväll den veckan med en del av mina vänner när jag plötsligt såg att displayen på min telefon lyste upp. Det var från min ”vän”. Mina ögon glimmade till, svalde matbiten utan att ens tugga den, ner med den som den var och reste mig från bordet. På andra sidan luren så kände jag genast igen Andrea Agnellis röst. Presidenten lät mycket vänlig, tror det kanske beror på min tid i Juve, tillsammans med hans pappa Umberto och hans farbror Gianni, en tid där vi delade många segrar och vann allt, tillsammans. Och trots allt, under några säsonger var jag ju även deras kapten. Andrea frågade mig: ”Hör här, vi tänker även på dig som en eventuell kandidat, men i vilket fall som helst så hade jag tyckt det skulle vara trevligt att få träffa dig. Jag låter dig veta när, okej?”
Ett vänligt telefonsamtal, men ändå så formellt. Jag inbillar mig ingenting och är inte speciellt optimistisk över det, tvärtom, jag upprepar hela tiden för mig själv att ”kanske ringer han, men säkert bara för att meddela mig att han redan har beslutat sig för någon annan.” Sådär, just för att vara artig och väluppfostrad. Men icke… redan dagen därpå så skickade han mig ett sms med frågan om vi kunde träffas hemma hos honom i Turin. Jag svarade genast att jag är med laget i Novara den 1 maj för en match klockan 12:30 och kunde åka till honom omedelbart efter det.
Nedräkningen kunde börja för den stora dagen. Min stora möjlighet. Försöker att reflektera lite över vad som kan hända, vad jag ska säga. Fantiserar om olika scener, om olika situationer, men till slut så bestämde jag mig för att vara ärlig och bara tala sanning och att vara konsekvent: jag tror ju på mig själv och är säker på att ha bra kort tillhands att spela ut på rätt sätt. Efter matchen mot Novara så kom min bror, Daniele, och hämtade mig… destination Turin!

Bland alla saker som snurrade i min hjärna den veckan innan mötet var bland annat hur jag skulle klä mig, jacka med slips eller något mer informellt? Till slut valde jag jeans och skjorta. Det är ju vår så en pullover skulle sitta fint med att ha på sig där bland kullarna utanför Turin. Daniele skjutsade mig ända fram till villan och gjorde en svängom manöver. Men innan jag steg av så tittade han mig djupt i ögonen och sade: ”Lycka till, min bror (eller in Bocca al Lupo som man säger i Italien). Jag rekommenderar dig att prata på utan hämningar.”
”Säkert, jag lovar, hör av mig när jag är klar här.”
Ringer på och i dörröppningen så uppenbarar sig en leende Andrea, klädd i Jeans och en vit T-shirt… varken kavaj eller slips…
Han släppte in mig och presenterade mig för hans fru och hans dotter som pratade med sina föräldrar på en perfekt engelska, om jag bara kunde tala engelska så väl…
De lät flickan titta på tecknat på TV och jag lämnades ensam med Andrea. Vi påbörjade vår diskussion och förstod ganska så snart att Andrea egentligen inte tänkte på mig som en ny tränare för Juve, framför allt då han vänligt erbjöd mig spelare att använda i Siena, även spelare av en viss rang. Jag tänkte: ”skämtar han eller menar han allvar?”
Jag svarade med ett leende på läpparna att: ”Jag hade gärna tagit emot dem men klubben Siena har nog inte råd med dem.”
Jag reflekterade ett tag. Tror att Agnellis meddelande var följande: ”Enligt mig är det bäst att du stannar kvar i Siena, för ditt eget bästa”, förstod att han ville avsluta vår diskussion här och nu. Men jag vet att jag har några kort att spela och tog fram dem, för efter tretton år med Juve så anser jag mig ha all rätt att uttrycka min syn på vissa saker, att analysera på ett objektivt sätt de svårigheter som Juventus just nu genomlider och har genomgått de senaste åren, om det aktuella läget, om spelarna, vad man bör och ska göra, vilket intryck laget gör på mig när jag ser dem spela en match på TV. Så jag började förklara för honom vad jag tänker om det hela.
”Presidente, ta inte illa upp, men Juve har spelat som ett provinslag. Inte bara i år, men de senaste åren. De har alltid skänkt bort sin egen planhalva till motståndarna. Istället borde det vara så att när ett lag kommer till Turin så ska de vara rädda för oss, det redan innan de träder in på plan. Jag kommer själv ihåg när jag kom hit med Lecce för en match mot Juve, jag var väldigt ung då, men mina ben skakade av rädsla. Ett stort lag bör och ska utnyttja dessa situationer och attackera på alla fronter, hela tiden, mot vem det än må vara. Men istället ser jag ett Juve som hela tiden avvaktar, som väntar på att kunna anfalla, precis så som provinslagen gör, och det är inte alls bra. Juve måste föra matchen, de måste ta motståndarnas planhalva i besittning, att få dem att förstå en gång för alla att det finns lite att göra åt det. Och detta gäller även i bortamatcherna.”
Andrea nickar med som ett medkännande, han börjar delta mer i vår dialog på ett positivt sätt, märkte att han blev ännu mer intresserad utav vår diskussion.
”Jag försöker alltid påminna och upprepa åt våra spelare att de ska komma ihåg vilken tröja de bär på, vad det innebär, vilken historia de tar med sig in på plan, vilka extraordinära spelare som föregått dem”, fyllde Andrea in. Han började öppna upp sig, så pass att han till och med bad att tilltala honom med du, istället för Ni (viktig sak i Italien). Sen började han ställa specifika frågor som: ”Vad hade du gjort om du varit Juventus nye tränare?”
Det var frågan jag väntade på!
För det första så underströk jag det viktiga med att ge starka motiveringar, speciellt till de lite äldre spelarna, veteranerna, som de föregående åren gjorts diskutabla för deras sätt att spela.
”Man måste nystarta den gamla gruppen, få den att tända till. Juve har behov av hungriga spelare, som är fullständigt hängivna åt projektet. I detta moment så räknas inte namnen speciellt mycket.”

Det är framförallt ett annat koncept som står mig ytterst kärt och som jag tror kommer att fånga hans uppmärksamhet ännu mer; ”Vi måste införa en ny typ av fotboll där alla anfaller och försvarar, precis som i Barcelona.” Jag påminner dessutom honom att Juve spenderat en hel del och att man håller på att avsluta sin andra säsong med ytterligare en sjundeplats. Utanför europaspel.
”Jag är övertygad”, lade jag till och var som en flod som rann på för fullt, att med ett hårt arbete, en ny spelidé baserad på en modern fotboll samt med ett vinnande projekt, så har Juve en stor möjlighet att återvända till fotbollens elit, både nationellt som internationellt, och det på en kort tid.”
När jag hade avslutat min diskussion så tänkte jag för ett ögonblick att presidenten kanske tog illa upp för det jag sagt och lagt fram och kanske inte anser mig vara värdig posten som tränare, eller så har han förstått exakt det jag ville säga…
Hans fru kom ner från trapporna och Andrea ursäktade sig ett ögonblick för att komma sin fru till mötes och de gick in i ett närliggande rum. Fick just rätt tid över för att kunna fokusera på ett koncept: ”jag är hemma hos Andrea Agnelli, har varit här i över tre timmar och har pratat utan det minsta uppehåll.”
När Andrea till slut återvände så lade jag märke till en viss glimt i hans ögon och jag är säker på att han upplevt vår diskussion på ett entusiastiskt sätt.
”Jag är verkligen glad över att kunna prata med dig. Det är första gången som jag inte behövt lyssna på samma banala diskussioner, men på ett tillvägagångssätt som är ovanligt. Nästa steg blir att du får tala med Marotta. Det har varit en härlig pratstund”, sade han medan han ledde mig till utgången.

Härlig pratstund? Jag har ju fullkomligt dränkt honom med mina ord…
Jag går ut från villan övertygad om att jag öppnat upp en liten möjlighet för att äntligen kunna bli det jag alltid drömt om, nämligen tränare för Juventus. Men det är allt annat än klart… även för att Andrea gjorde det klart för mig att de länge funderat på att förnya med Del Neri, att kanske ge honom en ny möjlighet.
Ringde upp min bror som kom och hämtade mig. Väl i bilen så fylldes mina tankar av tusen olika funderingar. Dagen därpå så ringde Andrea upp mig från Rom, där han befann sig och lämnade över sin telefon till Marotta: ”Ciao Antonio, vi hörs vid längre fram, är det okej för dig?”
Juventus vann mot Lazio med 1-0. Jag väntade en hel vecka men inget hände.
Veckan som följde så klarade mitt Siena av uppflyttningen till Serie A genom att spela oavgjort mot Torino, 2-2 men bara två dagar innan så sände jag ett sms till Andrea för att påpeka att ingen hört av sig. Inget svar. Men omedelbart efter matchen mot Torino så skickade han mig gratulationer för promotionen till Serie A.

Måndag kväll så spelade Juve hemma mot Chievo. Det är den 9 maj. Chievo hämtar otroligt upp ett underläge på 2-0. Champions förblir bara en dröm och med detta resultat så komplicerade man även ett eventuellt deltagande i Europa League.

Med ett sms så meddelade Andrea Agnelli mig dagen efter: ”Marotta kommer att ringa dig.”
Varje gång telefonen ringde så hoppades jag på att det skulle vara just det telefonsamtalet. Jag älskar ju Siena men åtrådde Juve. Två äkta och genuina sentiment.

Äntligen ringde Marotta. Jag befann mig i bilen. Direktören ville träffa mig på söndag efter matchen Parma-Juventus. Den matchen slutade med ännu en tung förlust för Juve. Jag träffade Marotta i Milano, i en av hans vänners kontor. Tillsammans med honom så befann sig även Fabio Paratici. Jag drog upp i stort sett samma riktlinjer för dem som jag gjorde för presidenten: ”Ni befinner er i ett moment av svårigheter, men det är möjligt att komma igen snabbt.” Jag såg dem rakt in i ögonen, de såg varandra rakt i ögonen de med. Kanske hade de behov att få höra något försäkrande då det bokstavligen regnade kritik från alla håll och kanter. Att få höra att situationen kanske inte alls är så tragisk som man vill tro, att man kan återvända till toppen igen. Jag avslutade med: ”Jag är redo om ni vill, jag är ung, kanske kan man se mig som en chansning, men jag kommer från två vunna titlar i Serie B på tre år, jag känner mycket väl till omgivningen här.” Just för att vara precis och klar. Jag spelade på mina kvalitéer, men utan presumtion, däremot med en ärlig bestämdhet. Jag gick därifrån ganska så nöjd, med känslan att jag överraskat dem men på ett positivt sätt.

Dagarna går och i tidningarna börjar mitt namn alltmer cirkulerar. Man hade övergett tanken på Villas-Boas. För honom hade de varit tvungna att betala en lösensumma på 15 M € plus en superlön. Men Conte är ett namn som syns allt oftare, alla vet att jag mer än gärna återvänder till Turin. Journalisterna söker mig alltmer. Men de skriver också att jag har en väldigt speciell karaktär, att det är svårt att ha och göra med mig, och det är egentligen ingen lögn. Om man inte alltid går med på vissa beslut, för att man tycker att det inte passar in eller något inte är logisk, eller om man inte kan få uttrycka sin egen opinion, ja, då är jag hemskt svår att ha med att göra.

Fem dagar efter mötet i Milano så ringde Marotta upp mig för att försäkra mig; ”Antonio, vi har gjort vårt val. Du är Juventus nye tränare, håll dig bara lugn.”
Hålla mig lugn? Lätt att säga. Jag återsåg genast gamla spöken. Var ju nära Juve redan en gång tidigare och man gjorde inget. ”Ända tills jag inte har skrivit på så tror jag inte på något, än har ingenting skett”, upprepade jag för mig själv. Men jag ska vara ärlig, denna gången kändes det annorlunda, detta var ändå en mer klar och konkret situation.

Två dagar senare så hör jag Marottas röst igen. Jag upplever ögonblicket som jag så länge önskade mig, som jag åtrådde med en sådan kraft. ”Antonio, förberedd dig att komma till Turin, för presentationen”, hörde jag honom säga. Jag fick detta samtal i en stund då jag var helt ensam. Under ett ögonblick så passerade så många bilder genom mitt huvud, bilder från det förgångna. Jag var tvungen att stanna upp ett tag. Mitt hjärta slår tusen slag, mina vener pulserar, jag är fullkomligt översvämmad med känslor. Jag skäms inte ett dugg över att erkänna att jag faktiskt grät, tårar av glädje.
Jag tänkte på alla de som stått mig nära och som alltid har hjälpt mig, på min familj, på min pappa Cosimino, på min mamma Ada, på mina bröder, på Elisabetta, på min dotter Vittoria, på min stab, på Franco Avellino, min evige och trogne medarbetare som tyvärr gick bort i en bilolycka för ett år sedan.
”Du klarade av det Antonio!”

Glädjen är obeskrivlig. För en som mig som lever på känslor och entusiasm, är detta en ordentlig stöt! När jag till slut på något sätt lyckades återhämta mig så sprang jag raka vägen hem till Elisabetta, jag kramar om henne och delger henne nyheten. Även för en som henne, som lärt sig att älska i vårt flackande liv, alla de nya vännerna, alla de olika platserna, kände att tiden var inne att återvända till Turin. Hon är minst lika lycklig som mig, trots att hon kanske inte direkt är typen, vi kommer att ha mer tid för detta, men nu har vi fått tusen saker vi måste göra…
Först måste jag informera presidenten i Siena, Mezzaroma, och Perinetti, direktören om det nya överenskomna avtalet. Jag har alltid hållit dem informerade om allt. De visste mycket väl att jag var i förhandlingar med Juve. Redan veckan innan så ringde mig presidenten för Monte Paschi di Siena upp mig: ”Käre Conte, om det är sant att du går till Juve så låter vi dig gå, men om det är för något annat lag, glöm det. Då stannar du här med oss, är det uppfattat?”
Ett härligt telefonsamtal, med en ton som var mer snäll än hotfull. Mezzaroma gav mig fri väg. Men samtidigt fick han mig att känna mig viktig, en sak som han alltid gjort. Även resten av klubben resonerade bra, och det är ju inte alltid så, tro mig. Jag hade ju ännu ett år kvar på mitt kontrakt, de kunde mycket väl sätta käppar i hjulet för mig eller annat, men de gjorde absolut inget sådant, tvärtom kan man kanske säga och det kommer jag aldrig att glömma bort, aldrig.
Det finns även andra saker att göra, som att organisera flytten, tiden är knapp. Mästerskapet i Serie B slutar den 29 maj och bara två dagar senare ska jag befinna mig i Turin för presskonferensen och presentationen. Som tur är så har jag Elisabetta. Hon lyckades med att fylla mer än 30 kartonger på samma tid som jag behövde lägga ner för att stå där och fundera. Vi lyckades med nöd och näppe delta i festandet med Siena, det var dags att hälsa alla farväl, att tacka alla för mig.

AC Siena v Juventus FC  - Serie A
Dags att packa bilen och ge sig av.
De 4.5 timmar som skiljer Siena och Turin åt ville aldrig ta slut, men just den resan var den underbaraste i hela mitt liv, detta tillsammans med känslan att återvända hem. Jag lämnar en stad och en underbar professionell erfarenhet. Jag känner mig otroligt lycklig med en enorm vilja inom mig. Väl framme så släpper jag av Elisabetta och Vittoria för att ensam fortsätta till Corso Galileo Ferraris där Juve har sitt huvudkontor. Det är över sju år sedan jag steg över den tröskeln sist.
På kontraktet bara smådetaljer kvar att fylla i. Jag skrev på för två säsonger. Klubben erbjöd mig premier och olika bonus, för Coppa Italia, för kvalificering Champions och rent av en Scudetto, men jag vägrade allt detta: ”Hör här, vi gör såhär. Döm ni själva mitt arbete efter säsongen. Andrea Agnelli kan då bestämma vad och hur han vill betala mig.”

Juventus, Antonio Conte rinnova il contratto
När till slut presidenten anlände så skrev vi alla på. Att återse alla pokalerna på hyllorna bakom mig, många av dem som jag själva varit med om att erövra, överväldigade mig med en obeskrivlig känsla. Jag smekte ett tag pokalen från Champions 1996. Jag känner att den är min med. 10-tals år i bianconero, en gloriös historia, allt i ett och samma rum. Och just jag var på väg att bli denna klubbs nya ledare, deras “condottiero”.

Conte 3
Medan vi försöker nå bilarna som ska ta oss till Vinovo för presentationen och den följande presskonferensen så hände det en liten otrolig händelse, en av de finaste sakerna jag någonsin upplevt. Andrea Agnelli gick upp jämsides med mig och drog mig lite åt sidan för att erkänna en sak. ”Antonio, kommer du ihåg hemma hos mig när min fru kom ner från trappan och jag gick med henne in i det närliggande rummet?”
”Klart jag kommer ihåg.”
”Vill du veta vad som hände? Hon frågade mig vem den herren egentligen var eftersom jag hade pratat med honom i över tre timmar. Jag svarade henne att i vardagsrummet så befinner sig Juventus nya tränare.”

Hämtat från boken:  “Testa, cuore e gambe”, av och med Antonio Conte

Fino Alla Fine!
/Lorenzo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *