onsdag 18 oktober 2017

Andrea Pirlo berättar: ”Pengar är inte alltid allt…”

Jag har hämtat denna berättelse från Pirlos bok ”Penso quindi gioco” och valde just den då jag tycker att berättelsen på ett enkelt och bra sätt beskriver vad det ibland innebär att sätta värden på vissa saker och ting och dessutom för att den på ett signifikant sätt beskriver hur Andrea är som person. Håll till godo!

Penso-quindi-gioco
När jag vaknar på morgonen och ser mig själv i spegeln så ser jag en relativt ful man, med ett skägg som behöver ansas, vars öron står rakt ut, näsa pekar åt alldeles fel håll och en man som har påsar under ögonen. Men jag ser samtidigt en lycklig man i min egen spegelbild, en man som är stolt över varje sekund som har passerat under hans liv.

Gino Bolseri i Flero och Roberto Clerici i Voluntas var inte bara de första att förstå att min idealiska plats på plan var framför försvaret. De var också de första personerna (förutom min pappa Luigi och mamma Lidia) som alltid påminde mig om att om man försöker med genvägar så hinner man förvisso fram tidigare, men att den dagen alltid kommer där du står där på tu man hand med dig själv och med dina demoner och förlorar allt. Du brinner helt enkelt upp i ett helvete som du själv har bidragit till att konstruera.
Dock har jag något som brinner inom mig, en liten Olympisk fackla som jag alltid bär inom mig, en flamma som ständigt brinner, gjord av vilja och passion. För att kunna släcka den så måste jag fullkomligt dränka min själ, och vad jag menar med detta är något som ledarna för den arabiska klubben Al Sadd (som 2011 kvalificerade sig till världsmästerskapet för klubblag) fick förstå.

Al Sadd

”Andrea, de vill ha dig, de där från Qatar.”
När min agent, Tullio Tinti ringer upp mig utan att hälsa och går rakt på sak så betyder det alltid att han menar allvar.
”Hur..vad…ursäkta, vad sade du?”
”Du ska spela i Qatar!”
”Är du från vettet? Kommer aldrig på fråga.”
”Vad säger du?”
”Jag säger bara att det är för tidigt.”
Min sista säsong med Milan skulle just ta sin början och jag kände inte den minsta lust att emigrera.
”Även Guardiola har spelat i dessa trakter.”
”Han var i slutet av sin karriär.”
”Ja, okej då, men det vore hyfsat av dig om du kunde träffa dem i alla fall.”
”När kommer de då?”
”De är redan i Milano. Ta på dig en slips så kommer jag och hämtar upp dig om en timme.”
De väntade på mig på ”Principe di Savoia, ett extralyxigt hotell nära centralstationen, för övrigt samma hotell där Beckham bodde medan han spelade i Milan.
Araberna hade bokat en enorm svit. På plats bakom ett lika enormt skrivbord satt ägaren av klubben omringad av olika direktörer och en lång rad av advokater.
”Ciao, kontraktet är klart.”
”God morgon till er med, det är ett nöje att träffa er alla.”
”Du kommer att se bra ut i vår lagdress.”
”Nöjet helt på min sida, mitt namn är Pirlo, Andrea Pirlo.”
”Du behöver inte bestämma dig nu, du har några minuter på dig att fundera igenom det.”
”I verkligheten så kom jag hit för att försöka förstå vem ni är.”
Det fanns en slags språkmässig oförenlighet mellan oss, en slags krock med tiden. De reste redan i framtiden medan jag koncentrerade mig på nutiden. Men jag ska villigt erkänna, de gjorde ett gott intryck på mig för nu vet jag att Jultomten verkligen finns.
”Andrea, hur många barn har du?”
”Två.”
”Vi har en förträfflig Engelsk skola i Doha.”
”Men jag tycker om att mina barn talar Italienska…”
”Inga problem, då bygger vi en ny skola och anställer bara Italienska lärare.”
”Tycker du om att köra bil, Andrea?”
”Ja.”
”Vi skulle bli väldigt  glada om du vill ta emot några Ferrari som gåva.”
”Några…?”
”Och skulle du sakna Italien så ställer vi alltid till förfogande ett privat jetplan.”
”Men…”
”Kontraktet är klart, det är bara att skriva på. Det är på fyra år.”
”Tack, men…”
”För 40 miljoner euro.”
Såg att Tinti var väldigt blek och började svettas, han såg ut som om han skulle svimma.
”40 miljoner på 4 år förstås, inte per säsong, vi kan ju inte överdriva, eller hur, med tanke på krisen idag.”
”Jo, det förstår jag mycket väl, men…”
”Men skulle du inte tycka att det är tillräckligt så kan vi alltid diskutera om det.”
Det blev helt enkelt för mycket, om de hade erbjudit sig att förvandla öknen till en engelsk trädgård hade jag kanske accepterat, men innan jag försökte känna efter mer så ville jag avsluta förhandlingarna här och nu.
”Tack, och det menar jag verkligen, men jag kan inte, tyvärr. Att komma till er betyder att jag avslutat min karriär och jag tror att jag har mer att ge, i Europa och i Italien. Om jag om några år skulle ändra mening så lovar jag att höra av mig till er.”
”Elva miljoner.”
”Tullio, låt oss gå…”
”Tolv.”
”Tullio…”
”Tretton.”

Jag var praktiskt taget tvungen att greppa om Tullio för att släpa honom därifrån, för han var i fullkomlig extas och hade alla pennorna framme, men jag flydde fältet med honom dragandes med mig. Jag tittade flyktigt på uret och såg att den visade 21:21. Två gånger mitt favoritnummer. Ödet viskade ljuvt i mina öron: ”du gjorde alldeles rätt”.
Den 21:a är dagen då min pappa föddes, dagen då jag gifte mig, dagen då jag debuterade i Serie A. Det blev ju mitt tröjnummer och som jag aldrig övergett. Den bär tur med sig…

Al Sadd

Fino Alla Fine!
/Lorenzo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *