JUVEFANS 2.0

Om du inte är nöjd med det du har så skulle inte ens hela världen, om du ägde den, kunna göra dig lycklig”
(Lucius Annæus Seneca, romersk filosof)

Att jag hejat på Juve i hela mitt liv och det förmodligen längre än någon av er som läser denna artikel är i för sig ingen nyhet. Min farfar var juventino, liksom min pappa. Få eller ingen av er har upplevt så många upplagor av Juve som jag har gjort, från det när Juve började bli ett stort lag i början på 70 talet, med Trapattonis första viktiga segrar, tragedin i Heysel, de dystra åren med Maifredi, alla Lippis viktiga triumfer och sen den mörka tiden 2006–2011 med Del Neri, Ferrara, Boumsong, Elia, Martinez ända tills idag, 2019.

Många situationer men aldrig och jag upprepar, aldrig någonsin har jag inte varit lycklig över en vunnen Scudetto, det finns till och med de som idag rynkar på näsan trots att man vunnit 8 Scudetton i rad. För mig något helt obegripligt.

Jag kommer aldrig att förstå hur en tifoso inte kan känna lycka över en vunnen Scudetto, eller en Coppa Italia, att säga att man inte ens har lust att festa över det, att alltid ta allt för givet för att sen kanske vara bland de första som attackerar klubben ifall man inte uppnår några resultat.

Att det finns fans till andra lag som försöker förringa eller inte ge vikt över våra segrar är ju en sak, för det är ju givet att de, istället för att dela ut komplimanger eller ge rivalerna en tillfredsställelse, så är det enklare att förringa det hela för att sen, vid deras första succé, på ett märkligt sätt förvandla Scudetton till en jätteviktig sak…självklart, men att det först då är en fans till bianconeri som gör det är absurt.

Jag kallar dessa fans för Juvefans 2.0 och kan föreställa mig att de är mycket unga och bara har upplevt de sista åren och inte vet något om tiden i Serie B eller andra besvikelser och inte har en aning om hur mycket hat och hån som kommer från de andra klubbarnas fans.

Jag kan erkänna att de sista årens succéer, där man redan vann mästerskapet efter den första halvan av mästerskapet, kanske inte var speciellt entusiastiskt, men att sen påstå att man inte känner att de inte var viktiga är något helt befängt. Redan 2014, efter tre Scudetton med Conte, så tänkte tränaren från Lecce att se till att vi fick nya stimuli genom att plötsligt lämna lägret redan den första dagen för att följa sitt eget ego och som påstod att vi var slut som lag.

Den då så hatade och övervärderade tränaren blev då plötsligt en topp tränare då man beslöt sig för att kalla in Allegri, en tränare som ingen ville ha. Men jag, i det ögonblicket, önskade mer än något annat att man skulle vinna Scudetton igen med honom, och det blev hela fem i rad!

Åtta magiska Scudetton, nya stimuli för att nå nio…och sen tio. Den första och viktigaste stimulansen stod vår ledning för när man beslöt sig för att lämna den ”trygga” Allegri för ett nytt äventyr med Maurizio Sarri. Ett radikalt byte som på ett djupt sätt rör om i Juventus filosofi, efter många år av segrar så vill man försöka fortsätta vinna genom spelet och innovativa idéer.

Redan detta har gjort att många belackare påstår att Juve, med deras DNA, inte kan spela en fin fotboll och den redan tidigare hyllade Sarri som vann Europa League med sitt Chelsea blev då plötsligt utsatt för kritik, främst av våra egna. Så redan detta är i sig en stimulus och hade räckt mer än väl men det finns mer än så.

Efter åtta år så finns denna vilja till förändring, rivalerna är enade, oavsett vem det är, det viktigaste är att stoppa detta Juve, så även journalister, experter av alla dess slag, andas samma ”Wind of changes”. Juventus spelarmarknad är ett enda stort misslyckande medan de andras är fyllda med succéer och är ”perfekta”. Paratici har misslyckats med allt och borde ta lektioner av andra, Marotta in primis. Lite grand som förra året som Leonardo med operationerna Higuian, Bonucci, Caldara..minns ni?
Vi får se.

Sen har vi Inter med “den där”, som kanske är den största stimulansen av alla.

Det handlar inte på något sätt om avundsjuka eller rädsla, men helt enkelt en fråga om etik och sunt förnuft. För efter 20 år med Juventus så skulle han inte gjort det han gjorde.

För kom inte här och prata om moral med mig, att det bara är en fråga om professionalism, om pengar, att var och en är fri att göra vad man vill här i livet. Det finns faktiskt gränser för allt, det finns val som man gör här i livet och som ska dömas därefter. Innan honom så har det funnits många som har valt olika vägar, sist då Marchisio. Men aldrig en Del Piero till Inter, aldrig en Zanetti till Juve, aldrig en Totti till Lazio, osv.

Fansen till Inter har tidigare hånat Conte på alla möjliga sätt, dopad, tjuv, gärningsman, matchfixare, bara för att nämna några, en man som alltid har förespråkat vad det innebär att vara juventino, han var mycket hatad, så pass att Interfansen, de på Curvan, organiserade en petition att klubben aldrig skulle ta ”den där”, för han representerar inte på något sätt Inters egna påstådda etik eller hederlighet. 🤥

Och idag? Allt glömt och förlåtet?

Jag bara frågar mig, hur kan de idag vara så upphetsade, så glada, så nöjda? Det är inte ens humant. Det är inte så att jag speciellt bryr mig om fansen till Inter, de har ju sin passion, jag har min, men det är ”den där” som har begått ett allvarligt misstag. Han kunde ha valt vilket lag som helst för att börja träna igen efter Chelsea, men han valde fel lag för att göra detta och tror att han gjorde det med flit eftersom Agnelli inte längre ville veta av honom efter det som hände 2014.

Han vill slå Juve och vill göra det främst för att fylla sitt eget ego och inte alls för en ”passion” eller ”kärlek” till Inter, för det kan han helt enkelt inte ha i sig. Det är ganska så ironiskt att Inter behövde en ”juventino” för att lära dem hur man ska sköta om ett lag, för det klarar de tydligen aldrig av på egen hand.

Försök att förstå mig, jag hatar inte honom och kommer aldrig att håna honom, men man dömer en man för de val han gör och just för detta val och allt det som det står för där alla nu hejar på att någon ska bryta bianconeris dominans gör att jag, mer än tidigare, mer än något annat, vill vinna Scudetton igen.

Fansen till Juventus, de riktiga, vet vad det hela handlar om och jag vet att de också känner exakt samma sak som mig.

Tack Antonio Conte för att du har återgett oss viljan att vinna…igen!

Fino Alla Fine!
/Lorenzo


GILLAR DU DESSA ARTIKLAR? STÖD DÅ VÅR VERKSAMHET GENOM ATT BESTÄLLA DIN TRÖJA REDAN IDAG! VI HAR NU UTÖKAT VÅRT SORTIMENT MED BÅDE PIKÉTRÖJA OCH KEPS MED EN BRODERAD LOGG!

Den perfekta gåvan för dig själv, dina käraste, dina vänner och alla vänner som du bryr dig om! Visa hela världen vilket lag du älskar och är för evigt trogen och samtidigt stöder verksamheten här på sidan.❤

Lorenzo Callegari

Jag heter Lorenzo Callegari och Juventus har varit min passion ända sen 1966. Född i Italien, uppväxt i Sverige och flyttade tillbaka hem till Italien 1993 där jag än i dag lever mitt liv.

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. André Branca skriver:

    Jag håller helt med dig, men var mycket tveksam till Sarri när jag först hörde talas om att han skulle träna klubben den här säsongen. När jag haft tid att tänka efter har jag ändrat åsikt och känner att han mycket väl kan vara mannen som kan motivera spelarna igen och han kommer helt säkert att få fart på spelet. Även jag har nästan femtio år i med och motgång med klubben och har svårt att förstå allt gnäll när även när vi vinner matcher och titlar. Att man på allvar kan klaga på sommarens mercato ser jag också som en gåta, när säsongen bara precis börjat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

0