FANSEN TILL JUVENTUS HAR GÅTT I FÄLLAN.

Jag är uppväxt med myten om Scudetton. När jag var yngre (mycket yngre), i slutet på maj månad så var den trefärgade Scudetton som syddes fast på bianconeris tröja ett precist mål, förutom en symbol för en sportslig lycka.”

Lorenzo Callegari

När skräddarna hemma hos Juve började med att sy fast Scudetton för nästa säsong så ville det säga att en triumfartad säsong avslutats för våra färger, kapabla att slå ut våra ständiga rivaler, ända tills det slutliga målet.

Jag är uppfödd med viljan att slå motståndarna i vårt mästerskap, framför allt de båda lagen från Milano, för nästa dag så mötte jag fansen till dessa lag bland mina vänner, bland folket i baren eller på gatan, interister och milanister, och det gjorde jag med stolthet och med en underbar känsla av överlägsenhet.

Detta är därför jag alltid föredrar att slå Inter i mästerskapet än någon Aston Villa i Champions.

Det var likadant för mina vänner interister/milanister: att slå Juve var för dem ett motiv för en oändlig lycka, deras stora mål för säsongen.

Skräddarna i Juve har jobbat 37 gånger med att sy fast Scudetton på tröjorna och jag hoppas de kan få fortsätta med deras värdefulla arbete ett bra tag till för jag älskar att se den trefärgade Scudetton på bianconeris tröja, och nu också i Champions League, en turnering som ser till att det kommer tågvagnar fyllda med miljoner till de olika klubbarna.

Vi har ju firat den här säsongen, den åttonde Scudetton i rad, ett helt otroligt mål, otänkbart, legendariskt.

Många fans till Juventus kommer att förstå innebörden av denna bedrift först om några år, kanske när vi upplever några magra år (för den tiden kommer) och först då förstå innebörden av denna titaniska ansträngning: åtta Scudetton i rad och nödvändigheten av att behöva upprepa det.

Men vad som har hänt dessa sista år är att segrarna i Italien har gått arm i arm med förlusterna i Europa…Champions. Onödigt att behöva påminna sig om hur vi kommit fram till alla dessa svidande förluster för varje zebrarandig tifoso minns allt in i minsta detalj, detaljer som blev skyldiga till att få oss att känna besvikelser och hemska minnen, för en del så hårda och intensiva att man till slut förlorade känslan om verkligheten och i stället lånar ut sin röst till de otaliga antijuventini runt om och även de i media/press.

Avundsjukan som dessa antijuventini bär på känner inga gränser mot ett lag som är som en ångvält i mästerskapet, som med deras dominans och överlägsenhet får det italienska mästerskapet att se ut som det skottiska och dessa ”anti” har nu nått ett okuvligt hat,  ett hat så starkt att de är tvungna att välla ut alla sina egna enorma frustrationer på Juves förluster i Champions i stället för deras egna katastrofala resultat i det egna mästerskapet och inte bara.

Vi fortsätter att drömma om Champions, och det med all rätt, medan fansen till de andra lagen fortfarande drömmer om att i alla fall en gång kunna vinna Scudetto, Coppa Italia eller rent av Supercoppa Italiana.

Vi läser om det, vi lyssnar på dem alla: napolitanare, vinnarna av deras sista Scudetto från 90 talet som firade med fyrverkeri och bilkaruseller för eliminationen av Juve i Champions. Interisti som lever på deras ”Triplett”, daterat så långt tillbaka som 2010 och som i deras egen Curva satte upp banderoller som framhävde Ajax. Milanisti som bjuder in fansen till Juve att besöka deras prisskåp med pokalerna från Champions, ett förhistoriskt museum med minnen som bleknat bort. Romanisti som än idag skålar och festar Scudetton från 2001 och än idag hånar Juve för att man vann det före Juve.

Här vill jag stanna upp ett tag och undvika att prata om fansen till alla de ”mindre lagen”. Men i stort sett, hela Italien festar när Juve förlorar i Champions.

Men det värsta är att man fortfarande höjer banderollen ”Ute ur Europa”, ständigt och kontinuerligt i både press och media, bland journalister och TV kommentatorer, som lånar ut sin röst för denna ”smutsiga” lek som inte gör annat än att starta om och förstärker de oundvikliga bråken och dispyterna som man varje dag kan ta del av.

Självklart så kommer Champions för Juve alltid vara ett preciöst mål, den mest preciösa, och det ligger i bianconeris DNA att alltid slåss om alla troféer men det är samtidigt en plikt för varje enskild tifoso juventino att se verkligheten som den är: bara ett lag kan vinna den och detta beror på många faktorer, framför allt när det gäller nivån på den fysiska konditionen som spelarna har under de fundamentala matcherna.

Och det har varit just detta som dessa tre sista år är och har varit det verkligt stora problemet för Juve, från Cardiff till Ajax, då vi kom dit med många skadade spelare och ”slitna” sådana från de avgörande matcherna, och jag tror det är rättvist att försöka förstå anledningen till detta och förhoppningsvis se till att man gör de nödvändiga förändringarna, och detta mycket snabbt och med en beslutsamhet.

För mästerskapet är det en helt annan diskussion, för i en lång turnering som denna, som varar 9 månader, så vinner alltid till slut det starkaste laget, det vill säga Juventus, en sak som inträffat hela 37 gånger!

Trettiosju Scudetto är summan av alla de Scudetto som Inter (som vann ett på skrivbordet), Milan och Napoli sammanlagt lyckats med att skrapa ihop deras historia.

Tråkigt dock att veta att många juventini inte längre klarar av att njuta och bli lyckliga för en Scudetto och det är en smärtsam sak att behöva uppleva, speciellt för en gammal räv som mig, som har upplevt fler Scudetto än någon annan här som läser denna långa krönika.

Jag är en av de som alltid stått i främsta ledet vad det gäller de två STULNA Scudetton och har för det riskerat, inte bara friden i eget hem men även bland vänner och bekanta. Jag har till och med blivit mordhotad av fansen till motståndarnas lag på det sociala nätverket för mina åsikter och kunskaper och att då behöva konstatera att många av våra ”egna” förbilligar en vunnen Scudetto gör ont, mycket ont.

Jag har alltid respekterar andra personer, och kommer att fortsätta med att göra det, även fansen som kanske inte tänker på samma sätt som jag gör, men jag vill understryka en sak, att ni har gått i fällan, en fälla som är hopdiktat av de som hatar färgerna i bianconeri, de som får förlusterna i Europa att passera som ett ”misslyckande”, detta efter åtta vunna Scudetto i rad, för att inte nämna Coppa Italia och Supercoppa Italiana…att kalla detta för ett ”misslyckande”, ja då vet jag inte vad ett misslyckande egentligen är.

Och allt detta kryddat med begreppet ”fint spel”…

Fråga en fan till Liverpool och deras tränare Klopp, om de är nöjda med att ha bjudit på spektakel på Camp Nou och återvända hem med tre ruttna päron i bagaget. Kanske är det få som läst på Barcelonas taktik: en mur därbak och mästerliga kontraattacker med mästare, oumbärligt för stora succéer, framför allt i Europa. Men alla de extatiska blickarna, speciellt från de patetiska kommentatorerna på TV, var främst riktade på Liverpools ”totalfotboll”, som ju återvände hem med en fot utanför Champions.

Med detta vill jag inte säga att man inte kan förbättra Juves spel, för det måste och kan man, allt kan bli bättre här i livet och perfektionen är något som inte existerar. Fotbollen är ju som alla vet, inte en exakt vetenskap och dess essens beror på många faktorer, framför allt hur spelarna mår och deras fysiska kondition på plan.

Om man spelat Juve-Ajax redan i november förra året, hade resultatet blivit det samma? Svårt att svara på, men säkert så handlade det då om ett helt annat Juve, med spelarna som mådde som bäst.

Även jag har inte alltid varit överens med Allegri och hans val, framför allt i Champions, men jag kommer aldrig ta del av de fraktioner som är för eller emot en tränare som varit kapabel att  hjälpa bianconeri att vinna fem Scudetto i rad och mycket annat smått och gott.

Jag vet inte nu om han stannar kvar i Juve för det är en sak som inte alls intresserar mig, jag har hejat på Juve med Maifredi, Zaccheroni och Del Neri på bänken och kommer att heja på vem som än sätter sig på tränarbänken eller på Agnellis läktartribun.

Men det allra viktigaste är att jag inte kommer att gå i fällan, en fälla konstruerad av de som hatar bianconeri och kommer att festa med både Champagne och cigarr denna säsong som bar med sig Scudetto nummer 37, den åttonde i rad, en verklighet som 2006 kunde se ut som en dröm av en som var alkoholiserad.

Låt oss även försöka att återuppleva och minnas det hemska året som förändrade klubbens historia. Låt oss även försöka att minnas allt det man gjort mot ett lag som redan då som vanligt dominerade det italienska mästerskapet genom att försöka sänka det, förstöra det och radera det, för alltid.

I stället, tack vare en ofantlig president som Agnelli, så har ”Den Gamla Damen” rest på sig igen och trampar idag utan nåd ner alla de som står i deras väg och som idag inte har annat för sig än att bli lyckliga för bianconeris elimination i Europa och för Messis bedrifter, där de kan påstå att argentinaren i alla fall är mycket bättre än Ronaldo….say no more!

Vissa nöjer med sig med så lite…🤣

Under tiden så festar jag på och kommer inte att gå i deras utlagda fälla och känner samtidigt bara en slags ömhet för deras tappade själar…och förhoppningar.

Gör som jag…NJUT!

Fino Alla Fine!
/Lorenzo

Vill du läsa om liknande saker här på sidan? Stöd då gärna mitt arbete med en välbehövlig donation, liten som stor, det spelar ingen roll, för det hjälper mig att skaffa mer material som böcker, tidningar och tidskrifter!

Lorenzo Callegari

Jag heter Lorenzo Callegari och Juventus har varit min passion ända sen 1966. Född i Italien, uppväxt i Sverige och flyttade tillbaka hem till Italien 1993 där jag än i dag lever mitt liv.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *