No Shit? No Party!

De allra flesta av oss är vidskepliga, mer eller mindre. Säkert har ni alla någon amulett eller så gör ni något speciellt för att försöka hjälpa ert lag att vinna när ni ser matchen på tv eller på stadion. Ofta ser man spelare på plan som gör korstecken när de träder in på plan, andra som höjer blickarna mot skyn som i en form av bön. Historien är ju fylld med personligheter som tar det här med vidskepligheter på fullaste allvar, Maradona vägrade spela utan sin egen kaptensbindel som han en gång glömde bort att ta med sig inför en match i Moskva och tvingade Napolis ledning att chartra ett eget plan bara för att åka och hämta en kopia på den som hans bror hade i Spanien. Gattuso under VM 06 bytte aldrig sin träningsoverall för han trodde att det skulle bära otur med sig, han vandrade omkring och stank som en gris, men vad står man inte ut med för att vinna? Pirlo berättar på sitt alldeles speciella sätt några exempel han upplevt med några av hans lagkamrater och det får verkligen att tänka efter… är fotbollsspelare normala?

”Fy fan, porca puttana,” säger jag bara. Som den gången i Istanbul, ondskans huvudstad. Eftersom jag inte är en vidskeplig person så måste jag ju ta till andra medel för att skaka av mig och försvara mig mot ödet, speciellt när den drabbar dig utan nåd. Så några väl valda svärord finner alltid sin plats.

Alberto Gilardino tillsammans med Andrea Pirlo i landslaget

Men det finns andra som ägnar sig åt tyngre grejer, de dedicerar sig åt rent häxmakeri, precis som Alberto Gilardino, min lagkamrat i Milan och landslaget.

I hans bag fanns det en morgonrock från Dolce & Gabbana, tofflor från Dolce & Gabbana, kalsonger fDolce & Gabbana, solglasögon Dolce & Gabbana, rakvatten från Dolce & Gabbana, en pyjamas Dolce & Gabbana och till slut hårgelé från Oreal (detta enbart för att Dolce & Gabbana inte hade det i sin katalog). Men förutom allt det så ser han ALLTID till att stoppa ner ett par gamla utslitna fotbollsskor, med hål, utslitna dobbar och stinkande läder. En arkeologisk artefakt med andra ord. Skorna var förvisso rena, han förvarade dem som om de vore en skatt.

Han putsade dem så att de sken, han smekte dem, ibland pratade han med dem och kysste dem också! En sak som hämtat direkt från ett dårhus.

Alberto Gilardino som poserar för Dolce & Gabbana

Hans tekniska sponsor förbjöd honom att använda dessa skor i officiella matcher (modellen var den som hunnernas kung, Attila, bar på). Jag förklarade för honom att man slutat upp med att tillverka teveapparater i svart/vitt, att Sandro Pertini inte längre spelar kortspel på flygplanen, att John F Kennedy blev mördad. Framför denna sista ”nyhet” så förblev han dock en smula häpen: ”Är det sant?”

Inget att göra åt, när han fick tillfälle till det så visade han på nytt sina gamla skor:

”Jag tänker inte slänga bort dem!”

”Men Gila, varför det? De har ju hål som en Emmentalerost.”

”Med dessa skor har jag gjort en jäkla massa mål och om jag stoppar med dem i bagen så förmedlar de en magisk vätska till de nya skorna.”

”Gila…”

”Jag svär, och ju mer jag pressar ner dem i bagen, ju mer effektivt blir det och möjligheterna att vätskan ska sprida sig till alla mina andra saker och mina nya skor blir då större.”

”Som att pressa en citron, för att sedan sprida ut saften ungefär då?”

”Bravo Andrea, äntligen någon som förstår, man behöver inte vara ett geni för att förstå detta!”

”Om detta har du alldeles rätt i, man behöver inte alls vara ett geni…”

”Om jag har dem med mig så gör jag mål, om jag av någon orsak skulle glömma dem hemma så ber jag Mister att sätta mig på bänken, då jag inte klarar av att leverera något ändå.

Andrea Pirlo och Filippo Inzaghi

Ändå är det bättre än det Inzaghi sysslade med, för hans ritual var definitivt mycket mer invaderande; han sket, och han sket jättemycket! Detta är ju i för sig jättebra, men när han gjorde det i ett omklädningsrum strax innan avspark så gjorde det oss alla alltid mycket nervösa. Speciellt om det var ett litet omklädningsrum… luften där tenderar ju att sprida sig fortare.

Han gick på toa minst tre till fyra gånger under en 10-minutersperiod!

”Ragazzi, det bär tur med sig!”

Vad jag har lärt mig så bär det tur med sig att trampa på en lort, men inte att behöva andas in stanken eller att producera det.
(i Italien säger man att det bär tur med sig att trampa på en hundskit men säg det till den som gjort det…)

”Pippo, inte för oss. Men vad har du egentligen ätit, ett lik?”

”Kommunistbarn”, hade säkert Berlusconi vrålat, medan Inzaghi begränsade sig med att svara: ”Plasmon!”

Plasmon är den mest kända barnmatstillverkaren i Italien

I själva verket var nog frågan dåligt ställd, för han åt verkligen Plasmon, på alla tider på dygnet, på alla klockslag, och det visste vi alla redan om. Ett nyfött barn som snart skulle fylla 40…

Han sparade alltid på två burkar som han förvarade i sin väska, varken en mer eller en mindre, utan alltid just två.

”På detta sätt så befinner sig den astrala konduktiviteten i min bana.”

Den berömda linjeringen av planeterna och barnmatens bana…

”Och snälla ni, rör inte de två som blivit över, för då ändrar man på balansen.”

Tror egentligen han menade balansen i magtarmen…

Vi försökte på alla sätt sno dem, men utan succé. Han förvarade dem som en skatt, en dyrbarhet, vakade över dem på ett svartsjukt och egoistiskt sätt, precis som när han står där framför målet och inte vill passa bollen till någon för han vill inte dela med sig av sitt mellanmål.

”Jag gör det för ert eget bästa, ni behöver ju mina mål.”

Förutom denna dessert för de nyfödda så var hans diet mycket strikt och monoton.  ”Pasta in bianco”, med en pytteliten röd klick med tomatsås, en tunn skinkskiva. En meny långt som ett liv…

Framför matbordet betedde han sig som när han är framför motståndarnas mål, gjorde alltid på samma sätt, satt fullkomligt stilla ända tills kyparen dök upp med hans tallrik, då högg han till, utan fantasi, men oerhört effektivt. På fötterna bar han alltid samma fotbollsskor och som han aldrig bytte ut, fotbollsskor för alla säsonger, föremål för nästan samma uppvaktning som den som Gila har för sina (med åren har jag lärt mig och förstått att alla anfallare är lite fetischister).

Liksom Gila så tillhör dessa skor den antika världen, men det fanns en väsentlig skillnad mellan de båda ägarna till dessa.

”Jag, trots att de är förstörda, fortsätter att använda dem, ingen och inget kommer att få mig att ändra min mening. Bara dessa är mjuka.”

”Vad är det du säger Pippo, alla skor idag är mjuka.”

”Nej, bara mina är så mjuka.”

Han är egentligen en dåre, men en sympatisk sådan…

25 Feb 1996: AC Milan keeper Sebastiano Rossi during the Serie A match against Juventus at the Stadio Delle Alpi in Turin, Italy.

Men det finns en annan som inte låg bättre till och det var Sebastiano Rossi, målvakten i Milan. En jätte på två meter, en autentisk ladugårdsdörr med en obeskrivlig mani.

Innan matcherna, under uppvärmningarna så fick ingen, och då menar jag absolut ingen, befinna sig bakom honom. ”Förbjudet enligt reglerna”, ja, hans egna regler då.

”Det bär otur med sig, det är som ett självmål.”

Vi i Milan kände alla till hans enda svaghet som var just detta och vi aktade oss noga för att berätta inte det för andra, speciellt då till våra motståndare.

Inte ens till Angelo Peruzzi som en dag kom traskande genom stadion på väg till träningssalen, där vi på San Siro delade den med motståndarna inför uppvärmningen, och där de båda lagenpå så sett kunde träna tillsammans. Rossi höll på med övningar tillsammans med sin tränare med ryggen vänd mot muren bakom när han plötsligt tappade bollen som studsade bort från honom rakt fram. Han tog då några steg framåt för att hämta upp den då Peruzzi passade på att försöka slinka igenom bakom honom, men Rossi försökte sig då på en hemsk ryggtackling när han avsiktligen backade och det blev en häftig kollision som hördes väl.

”Försvinn härifrån, detta är ett privat område, bakom mig så passerar ingen!”

Han kunde lika gärna hängt upp en skylt med texten: Varning för hunden”, med hans bild istället för hunden.

Peruzzis reaktion uteblev för han var så pass klok att man alltid ska undvika dårar än att attackera dem.

”Seba, du riskerade att göra honom riktigt illa.”

”Synd att jag inte lyckades.”

I omklädningsrummet så konfiskerade han alltid alla saxar, ni vet de som man använder för att klippa tejpen. Han måste helt enkelt vara den förste som använder dem och bara efter det att han var klar så fick vi andra lov att använda dem:
”Om jag ändrar på denna vana så känner jag på mig att oturen drabbar oss.”

För säkerhets skull så tar jag mig själv ändå på kulorna (vanligt i Italien att man rör vid pungkulorna för att undvika otur, som när man ser en begravningsbil passera, eller en svart katt korsa gatan) för man vet aldrig, kanske har han rätt för en gång skull.

Paolo Foglio, idag tränare

I Reggina fanns där en annan man att studera och det var Paolo Foglio, en duktig försvarare, som aldrig gick och lade sig om han inte lyckades med att ställa sina gympadojor i rad, ovanpå varandra, ställda mot väggen, utan att de föll ihop. Vi kunde sitta där i timmar för att följa denna geometriska övning.

Det är roligt att studera alla dessa former av exorcism, men för mig är det bara en onödig tidsförlust.

För det mesta så börjar vidskepligheten efter det man råkat ut för något riktigt galet, som för många insläppta mål av målvakten, att anfallaren inte gör mål längre, som en plötslig och improviserad strejk på Plasmonfabriken.

Jag själv försöker alltid hålla mig kall. Även i svåra ögonblick, som turligt nog har varit få. Tror även de andra är nöjda med att i mig se en högst normal person.

Jag tycker om att höra när någon förälder säger till sina barn: ”Pirlo är normal, ha honom som modell.”.

Man kan vara stark på plan, mycket stark utan att för den sakens skull överdriva. Man kan vara en referens för andra utan en ”tuppkam” på huvudet. Jag gillar inte ens tatueringar, trots att jag själv har satt dit tre pyttesmå sådana, väl dolda för andra; en på halsen med min sons namn Nicolo i kinesiska tecken, hans syster Angela med en bokstav, A, strax under samt, min frus namn Debora gömd under vigselringen. De är osynliga för andra, och bara synliga för mig då de bara tillhör mig. Jag vill känna deras namn på min hud, jag vill ha dem på min hud.

I Juventus fanns det ytterst få vidskepliga spelare jämfört med andra lag jag spelat i. Conte som är mycket religiös (innan matcherna var det ett evigt kyssande på radband, madonnabilder, helgon och kors) men han tillät aldrig vissa tribaliska scener.

Ett undantag finns det förstås i Juve, och det är presidenten Andrea Agnelli.

Under min första säsong i Juve så hoppade han över ALLA bortamatcher.

”Jag kan bara känna mig säker på att vi vinner om jag stannar hemma i Turin, för utanför så kan vibrationerna vara negativa.”

Vi vann ju Scudetton i Trieste mot Cagliari, han var ju inte där, och då är det inget man ska diskutera om.

För trots allt, den som betalar ens lön har alltid rätt…

Hämtat från boken ”Penso Quindi Gioco”

Fino Alla Fine!
/Lorenzo


Vill du läsa om liknande saker här på sidan? Stöd då gärna mitt arbete med en välbehövlig donation, det hjälper mig att skaffa mer material som böcker, tidningar och tidskrifter!

Lorenzo Callegari

Jag heter Lorenzo Callegari och Juventus har varit min passion ända sen 1966. Född i Italien, uppväxt i Sverige och flyttade tillbaka hem till Italien 1993 där jag än i dag lever mitt liv.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

0