En legends resa, del 2 (6)

En resa genom en levande legends liv, del 2: ”Jag hörde talas om att det finns en liten och smal pojke i San Vendemiano som spelar fotboll som en gud.”

Alessandro Del Piero med Giovanili San Vendemiano 1983

FÖRORD

Jag heter Alessandro Del Piero och jag är en fotbollsspelare. Alla mina drömmar som jag hade redan som liten har blivit verklighet. Jag är en människa som haft turen på min sida, jag är både lycklig och privilegierad, för min passion blev ju både mitt liv och mitt yrke. Tror inte att en människa kan få det bättre än så här i livet. Jag har tre småbarn och hoppas för deras skull att de får uppleva samma sak som jag fått, att deras passion kan bli deras liv.

Guldklimpen…

Hoppas också de en dag kommer ihåg mig på samma sätt som jag kommer ihåg min pappa. Då kan jag säga; ”jo, jag har varit en god fader liksom min fader har varit för mig”.

Hade så gärna velat tala om för honom lite oftare hur mycket jag egentligen älskade honom men i stället så var vi så lika varandra och pratade med varandra i tysthet, utan att egentligen behöva säga något. Om bara min pappa hade fått möjligheten att ha kunnat träffa mina barn, men det hann han ju aldrig.”

En dag på stranden, Pappa Gino, mamma Bruna, Stefano och Ale


Medan Stefano, Alessandros storebror försökte komma någonvart med sin fotbollskarriär i Sampdorias Primavera så var det nu dags för den lille Ale att börja skolan vid sex års ålder. En sak som han ägnade minst lika mycket tid som han gjorde för fotbollen, kanske lite mindre, om man ska vara riktigt ärlig. Varje kväll efter kvällsmåltiden, av någon anledning, så var den lille Ale alltid först med att äta upp allt han hade på tallriken, och efter det så samlades alla hans vänner i Saccon di Vendemiano, en liten fraktion till San Vendemiano, till kvällens sedvanliga fotbollsmatch i pappa Ginos upplysta trädgårdsstadion.

Del Piero matar duvorna i Venedig

Det såg alltid likadant ut, efterhand som man spelade så lämnade pojkarna en efter en plan för att bege sig hem och till slut var det bara Ale kvar, helt ensam, men han fortsatte att spela för sig själv, ända tills han hörde mamma Brunas kall: ”Ale, dags att komma in, det är sent, kudden kallar!

Pappa Gino var en mycket snäll pappa, utrustad med ett otroligt tålamod. För det var inte alla som hade klarat av att behöva stå ut med samma tortyr som han, stackas pappa!

När vädret inte tillät spel utomhus, och det hände tyvärr ganska så ofta, speciellt under de mörka vintermånaderna, så spelade Ale inomhus. Med en liten tennisboll så visade han att han redan var en mästare. Bakom soffan där pappa Gino ofta tog sig en tupplur, så sprang Ale fram och tillbaka, fram och tillbaka, och kommenterade med egna ord sina bedrifter med en ganska dämpad röst för att inte väcka pappa som låg där i soffan och snarkade: ”Ale dribblar bort två försvarare, skjuter bollen rakt upp i krysset, gol, gol, gol, gol, un gol fantastico di Alessandro Del Pierooooooo”.

Del Piero kramar mamma på föräldrarnas Silverbröllop (25 år)

Men efter att blivit träffad i huvudet femtioelva gånger av tennisbollen så tog även tålamodet slut för en som pappa Gino. Ingen är ju perfekt, han fick helt enkelt nog: ”Hör du Ale, du får mitt nybyggda garage, där kan du hålla på hur mycket du vill, jag kan ställa vår nya bil på uppfarten, lika bra det, för då slipper jag jobbet med att gång på gång behöva öppna garageporten.

Det var just i detta garage som Del Piero förfinade sin teknik, framför allt skottekniken. Med en liten tennisboll så försökte han tända och släcka ljuset med att försöka träffa strömbrytaren på väggen. Han blev till slut så pass skicklig att han tände, släckte, tände, släckte, tände och släckte så pass mycket att deras grannar som passerade förbi garaget undrade om familjen Del Piero verkligen var så normala som man först trodde.

Stadio San Vendemiano

Mamma Bruna var också utrustad ett stort tålamod med sin livlige son, fattas bara annat, Ale var ju hennes ögonsten. Men även för en som henne blev det till slut för mycket. En vacker dag bestämde hon sig att ta med sig sin då sexårige son in till staden, närmare bestämt, till San Vendemianos fotbollsklubb, där tränaren för laget, Umberto Prestia, mötte upp vid ingången: ”Snälla, behåll honom här med er, låt honom för Guds skull spela, för hemma så förstör han allt!”..sade en nästan helt desperat mamma Bruna, och vem kan egentligen förebrå henne, för trots allt, att byta ut fönstren kostar en hel del.

Det var kanske inte riktigt så illa som det såg ut, men i pappas upplysta stadion i trädgården fanns det inte många hela glödlampor kvar, då Ale, tillräckligt uttråkad med att bara trixa med bollen, ofta siktade in sig på dessa, men har man en pappa som jobbar som elektriker så var det ju egentligen inte några större problem.

Tillsammans med tränaren Prestia så började då lille Ale att få mer erfarenhet och han lärde sig snabbt väldigt mycket och det faktum att hans storebror, Stefano, som var tillbaka efter sin misslyckade karriär som fotbollsspelare i ”utlandet” (trots att det bara handlade om Genua) bidrog också till att det hjälpa den lille Ale att utveckla sig på alla sätt med fotbollen. Ale deltar i sin allra första turnering i ”Giochi della Gioventu” och i en match så stod han själv för hela 9 mål i en match som slutade 16-0. I en annan match så stod han för 6 mål varav 3, alla med en bicykleta!

Del Piero med sin ”Ferrari”…

Ale lyckades även med bedriften att bli påkörd av en bil medan han var på väg hem på sin cykel, men han gjorde inte sig speciellt illa, men det var tillräckligt för att mamma Bruna skulle bli vit som ett lakan i ansiktet.

Man vet ju hur det fungerar i småbyar som dessa, alla vet allt om alla och snacket går. Man började prata om att i Sacco di Vendemiano fanns en liten och smal pojke som spelar fotboll som en Gud. Det skulle inte dröja speciellt länge tills de första observatörerna dök upp. Först till kvarn var klubben Torino. De lät honom provspela men ansåg till slut att han var för dålig, tänk, de upptäckte aldrig att de hade en äkta ”Pepita d’oro” framför sig. Familjen Del Piero, förutom att vara en högst normal familj, var också en familj med stora principer och traditioner. Så inga fler provspelningar, skolarbetet först av allt: ”Ale, först tar du examen i mellanstadiet, sen kan du kanske provspela igen, men inte före det.”

Padovas ungdomslag med Del Piero

Det skulle inte dröja länge förrän Vincenzo Scantamburlo, en man med ett konstigt namn, men med mycket skarp blick, upptäckte den lille Del Piero. Medan han såg Del Piero spela så ringde han upp Adriano Buffoni, en välkänd tränare i regionen, en slags dåtidens Mourinho som samtidigt var tränare för Padova i Serie B.

Buffoni som litade blint på sin vän Scantamburlo reste direkt till San Vendemiano för med egna ögon titta denna unga talang som alla pratade om. Det tog inte mer än tio minuter för Buffoni att bestämma sig. Det var som kärlek vid första ögonkastet, en blixt från en klar himmel… Han ringde genast upp sportdirektören i Padova, Giambattisti Pastorello: ”Vi måste ta honom, han är ett riktigt fenomen!”

Lättare sagt än gjort, framför allt om du har en sådan beskyddande mamma (och pappa med förr den delen). Men först måste du lova att du slutför dina studier och tar ditt diplom i högskolan.

Ett löfte som Del Piero inte skulle få det svårt med att hålla då Ale alltid håller det han lovat, Med fuktiga ögon, kanske med några tårar rinnande der för kinden, så hälsade mamma och pappa farväl till sin ”Bocia” (liten pojke på deras dialekt), ett smeknamn som Ale än idag använder sig av när han signerar ett sms, eller ett mejl, till sina allra närmaste vänner, men de var inte speciellt oroliga, de visste vart han skulle.

Guizza, en förort till Padova, så finns det en Palazzo dello Sport som heter Petrarca Rugby, som även hyser spelarna i Padova Calcio och det var just där som Del Piero skulle befinna sig, och det var praktiskt, då det bara var några kilometer från hemmet och på så sätt tillåter familjen Del Piero att de ofta kunna träffas.

Ale håller vad han lovat, det finns en examen att ta och naturligtvis så genomgår han hela förfarandet, från Giovanissimi ända till Primavera, det gjorde att han skulle lära känna tekniker och tränare som spelat i Juventus, typ Mino Bozzao, bara för att nämna en.

Padova måste betala till San Vendemiano ”hela 35 miljoner Lire (ca 150 000 kr) för att köpa loss Del Piero, detta uppdelat på fyra avbetalningar förstås. Där fanns de som påstod att det var bortkastade pengar, att det inte var värt besväret, man ser långa vägar att han aldrig kommer att utvecklas eller explodera.

Men som väl är så finns det även de som förstår och kan se längre än näsan räcker.

Padova giovanili på 90 talet, här med De Franceschi, Del Piero och Boscolo

Så Ale stannar. Och vinner. En av succéerna det året var titeln ”Giovanissimi Italiano”, en Scudetto för ”Bocia” och det med en absolut huvudroll!

Att träna Padova efter den avgående Buffoni var Bruno Mazzia, en annan före detta juventino. Som sig bör så bestämmer han sig för att se vilka spelare han har i B-laget, dvs Primavera.

Någon hastar med att peka ut just Del Piero. Boom… kärlek vid första ögonkastet, en ny blixt från en klar himmel! Så pass förälskad att han genast låter honom ingå i Padovas A lag. Det var den 15 maj 1992 som Del Piero, då bara 17 år gammal, gjorde sin debut i serie B.

Del Piero här tillsammans med sin framtida lagkamrat i Juventus, Angelo Di Livio

Startade från bänken, men under de sista 25 minuterna så fick han ta över en trött Putelli i matchen Messina-Padova, som slutade med en förlust, 1–0. Trots att det inte var en match som skulle gå till historien precis, så fanns där väl knappast någon som visste att det i Padovas lag även fanns en annan spelare som mycket snart skulle skriva historia i Juventus, nämligen Angelo Di Livio, som var redo att bli Trapattonis egen soldat!

Next up: Del 3, Sommaren 93, Boniperti tar Del Piero med sig till Torino.

Hämtat från boken ”Giochiamo ancora” av Alessandro Del Piero

Vill du läsa om liknande saker här på sidan? Stöd då gärna mitt arbete med en välbehövlig donation, det hjälper mig att skaffa mer material som böcker, tidningar och tidskrifter!

Fino Alla Fine!
/Lorenzo Callegari

Lorenzo Callegari

Jag heter Lorenzo Callegari och Juventus har varit min passion ända sen 1966. Född i Italien, uppväxt i Sverige och flyttade tillbaka hem till Italien 1993 där jag än i dag lever mitt liv.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

0