ATT VARA EN JUVENTINO

Att vara en juventino är annorlunda, att vara juventino är inte viktigare än att vara en tifoso för ett annat lag, det är helt enkelt bara annorlunda, att vara juventino är en akt av tro, en mission.

Att vara tifoso till ett lag är svårt att förklara för en som inte är det, för vilken tifoso som helst till vilket lag som helst så är det en mycket djup känsla, en passion som sagt, en är tifoso till ett lag så fort man föds, vissa även innan det. För ofta så är det en sak som man ofta ärver (i mitt fall var det så då både min pappa och min farfar var juventini), man växer och utan att veta om det så har man redan på sig en tröja och ett nummer som ofta sammanfaller med sin egen pappas idol. Man kan inte ens fråga sig varför det blev så, för så blev det, punkt och basta.

Under hela vårt liv så ändrar vi på många saker, oviktiga som viktiga, men ALDRIG sitt eget hjärtats lag och det oavsett vilket lag man hejar på och vad som än händer med det, MEN att vara juventino ÄR annorlunda.

Låter kanske nästan som ett kätteri, för Juventus är ett lag som vanligtvis ger en mer tillfredsställdhet än besvikelse, att de i Italien är det mest vinnande laget och att de i Europa, i vilket fall som helst, är ett av de viktigaste lagen, men ändå så är det bara så annorlunda att vara en juventino, ofta svårt och ofta frustrerande.

I Italien, trots att där finns så många lag, så existerar det egentligen bara två grupper av fans, juventini och antijuventini. Ofta blir man hånad och förolämpad och det oavsett vilket, även av de man inte ens känner, av de sedvanliga tangentbordslejonen som varje dag är närvarande i våra liv.

När du pratar med någon så tar dom dig ändå aldrig på allvar: ”Ni stjäl och betalar domaren”, ni har säkert hört det tusen gånger om. Att vara juventino innebär att när du tittar på en match och vid den första inkastet som skulle gått till motståndarna men istället gick till bianconeri, så vet du redan att bara det gör att segern kommer att bli omtvistad.

Att vara en juventino vill säga att du alltid blir tvungen att försvara dig, att aldrig höja rösten och gå till motattack, för då anses du vara både arrogant och inbilsk.

Att vara en juventino vill också säga att du ska hålla käften stängd, att tillåta de andra att öppna upp för varje tvivel om varje seger, varje trofé.

Att vara en juventino betyder, i alla fall i vissa zoner i Italien där jag bor, att du inte kan tillåta dig att gå omkring med Juves tröja för då riskerar du stort, i vissa zoner till och med ditt eget liv.

Att vara en juventino vill säga att om Juventus får domsluten emot sig så måste du ändå och alltid hålla käften för det går ALDRIG att jämföra med den hjälp man eventuellt fått, för det finns alltid de som är redo att plocka fram Ronaldo (den fetare versionen) eller Turone och vem vet vad men ALDRIG hällregnet i Perugia, vem vet varför…

Att vara en juventino innebär att du har sett på när andra festade på gatorna när Juve åkte ner i Serie B

Att vara en juventino betyder att när du spelar i Champions så spelar du inte bara mot ett lag men mot halva Italien (och mer) och som är beredda att fira stort din förlust.

Att vara juventino vill säga att man behandlar dig som en mafioso, att det som du vunnit ändå alltid är stöld och bedrägeri, att man alltid använder sig av förstoringsglas för att finna något som inte gick rätt till, även när det inte finns något att finna.

Att vara juventino betyder att man är ett perfekt alibi för alla som inte klarar av att vinna. Ibland vill jag vara en tifoso till ett lag som Genoa, Sassuolo, Empoli, lag som aldrig vinner något men som innebär att deras fans kan leva i all frid och ingen som alltid hackar på en, du har till och med möjligheten att klaga på både domare och domslut utan att någon ifrågasätter din synpunkt. Det är en sak som för oss juventini är otänkbart.

Att vara juventino innebär att ha fler ärr än lyckorynkor i Europa, att bli begabbad varje gång man elimineras, och bättre än så, i en förlorad final, som om det var de som vann den…say no more.

Att vara juventino vill säga att du alltid finner någon som påminner dig om Calciopoli, även om det bara blev vi som fick betala för det, och bara vi och ingen annan, inte ens de som Palazzi yrkade på i en mycket allvarlig anklaga. Men vi kom tillbaka, och det starkare än förut…

Men att vara en juventino är mer än det…

Det är att vara stolt över att ha sett alla de spelare som burit vår tröja, spelare som var de starkaste i hela världen, från Sivori, Boniperti och John Charles, till Zoff, Scirea och Platini, från Buffon, Del Piero, Trezeguet, Cannavaro, Thuram, Pirlo, Tevez ända till Cristiano Ronaldo och många många fler.

Att vara stolta över att vara det första laget som erövrade den första stjärnan, den andra stjärnan och nu sist den tredje stjärnan i väntan på den fjärde…

Att ha sett Vialli höja championspokalen i Rom, att ha sett växa kaptenen Del Piero med den utsträckta tungan som bar på smaken av hämnd.

Att ha varit ett steg från paradiset men istället hamnade i infernot den sommaren 2006, men i infernot med kaptenen och andra världsmästare som tillsammans med oss andra gick ner i B för att sedan tillsammans återvända till paradiset. Ett verkligt bad av ödmjukhet som de andra fansen inte har en aning om vad det innebär.

För Juve, innan man väljer atleterna, väljer första män och med detta så har vi fått uppleva stor tillfredsställdhet.

Vi är med stolthet ett lag av en familj, sen alltid, tifosi och ambitiösa, vi har inte sålt något till några rika shejker, araber, ryssar eller kineser. Vi skriver historia med erövringen av den åttonde Scudetton i rad (kanske redan i morgon i Ferrara), en sak som går till legenden.

Vi har upplevt otroliga kvällar mot Real Madrid, Barcelona, River Plate i Tokyo. Vi har en mentalitet som är en livsstil och inte alla klarar av att bära på vår tröja.

Vi är de som förlorar finalerna, visst, det är sant, men vi gråter oss inte till sömns för det, vi anklagar inte någon annan för våra egna förluster, inte vi, men den drömmen bär vi med oss varje år, och varje år så försöker vi igen, vi spelar om det igen, vi gråter en skvätt igen, de andra blir lyckliga, men vi..vi ger aldrig upp, ALDRIG!

Att vara juventino är svårt som sagt, men det är jag så stolt över!

Fino Alla Fine!
/Lorenzo

Vill du läsa om liknande saker här på sidan? Stöd då gärna mitt arbete med en välbehövlig donation, det hjälper mig att skaffa mer material som böcker, tidningar och tidskrifter!

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, kom med förslag osv!

%d bloggare gillar detta: