En legends resa, del 1 (6)

Introduktion 
Slutet på Del Pieros tid i Juventus står ingraverat i marmor: 30 juni 2012. Slut på kontraktet, slut på historien. Men för Del Piero, vart han än beger sig, vilken tröja han än drar på sig, så kommer Del Piero för alltid vara en människa med svartvita ränder. Han var det redan som barn när han drömde om Platini, han var det som ung när han äntligen satte på sig Platinis tröja med nummer 10, han var det när han tog över kaptensbindeln efter Antonio Conte och kommer för alltid att vara det, även om han kommer att bära andra färger. Det spelar ingen roll.

Alessandro Del Piero är en äkta ädelsten, en diamant. Han har alltid haft Juve i sitt hjärta och har alltid delat det med sig, i motsats till många andra berömda fotbollsspelare, så har han även i svåra ögonblick alltid följt sitt hjärta, från att vara på toppen av världen som världsmästare ända tills hans val att spela i Serie B, ett val som han tog utan att tveka en enda sekund. En genuin mästare, precis som Gigi Riva i Cagliari, som trots svindlande erbjudanden från alla de största och mest prestigefyllda lagen i världen ändå valde att stanna kvar i sitt lilla Cagliari.


Den absolut viktigaste mästaren i Juventus historia tillbringade större delen av sin sista säsong på bänken, men när man kallade på honom så stod han där alltid redo, även med bara några minuter kvar att spela. Hans fysik är enastående och han kan utan tvekan säkert spela ett par år till. Men Juve håller på att bygga en stor framtid för sig och jag är säker på att Del Piero kommer att ingå i detta stora projekt, för Alessandro behöver med all säkerhet inte oroa sig, han vet att där finns ett ledigt skrivbord för honom, och detta säkert som direktör, men den dagen den glädjen.
”C’è solo un capitano… ieri, oggi e domani!”

Del 1: ”En egen fotbollstadion hemma i trädgården…”

Hemma i familjens trädgård

Alessandro Del Piero föddes den 9 november 1974 i Conegliano, inte långt ifrån familjen Del Pieros hem i San Vendemiano i provinsen Treviso. Deras hus ligger längs riksvägen som bär till Oderzo. Född i Skorpionens tecken (Maradona, Riva, Van Basten, Mazzola, Figo, Boninsegna är bara några av alla de som är födda i samma tecken som Ale, vet inte om det säger er något?)
Familjen Del Piero är en högst normal familj som bor i en mycket vanlig liten ”sovstad” och hade det inte varit för att Alessandro Del Piero var uppväxt där så hade denna lilla stad förblivit en okänd fläck på världskartan, men nu finns det ingen, i alla fall i Italien, som inte klarar av att peka ut exakt var den befinner sig.

Del Piero med mamma Bruna och pappa Gino

Pappa Gino arbetade för Enel, det statliga Elverket, som elektriker, medan mamma Bruna var hemmafru, och förutom att sköta om sin nyfödde son Alessandro så fanns där också storebror Stefano, nio år äldre än Ale, att se efter, och det var inte alltid en allt för lätt uppgift. Stefano var livlig, hade bara en sak i skallen, fotboll, och det dröjde inte länge innan han smittade av sig denna passion till sin lillebror Ale. Man säger att så fort Ale kunde stå på sina egna ben så satte storebror Stefano en fotboll framför fötterna på honom och det skulle inte dröja länge innan den lille Alessandro uppvisade samma passion för fotbollen som Stefano, ett familjearv helt enkelt…

Alessandro tillsammans med sin storebror, Stefano

Huset var inte speciellt stort, men trädgården bakom var stor nog att hysa en alldeles egen liten fotbollsplan. Så pappa Gino, en mycket praktisk man, på begäran byggde mer eller mindre en riktig stadion åt sina fotbollstokiga söner, med belysning och allt, mycket praktiskt, speciellt under de mörka vintermånaderna och för att man fortsatte spela sent in på kvällen. Trots åldersskillnaden så föddes det mellan de två bröderna en konsoliderad samhörighet. Man arrangerade matcher med kompisarna i området och det berättades att de ofta bara var 7 smågrabbar sammanlagt, och svårigheten med att dela upp detta i två jämna lag löste Alessandro på sitt alldeles eget sätt. ”Jag och Stefano bildar ett lag, ni andra fem det andra.”

Men tiden gick och Stefano var nu redo för den stora världen. Han började spela för San Vendemiano, den lilla lokala klubben för att sedan komma till Vittorio Veneto, den ”stora” klubben i trakten, drömmen för de allra flesta aspiranterna. Stefano var absolut inget fenomen, men han hade ändå två bra fötter, så pass bra att två observatörer från Sampdoria tog honom med till Genua där han fick tillfället att spela för Sampdorias Primavera. Tränaren för Primavera var en herre som längre fram skulle korsa Alessandros väg i allra högsta grad, en herre vid namn Marcello Lippi… bara ett sammanträffande eller?

Följer, del 2: ”Hörde att det finns en liten och smal grabb i San Vendemiano som spelar som en gud… ”.

Hämtat från boken ”Giochiamo ancora” av Alessandro Del Piero

Vill du läsa om liknande saker här på sidan? Stöd då gärna mitt arbete med en välbehövlig donation, det hjälper mig att skaffa mer material som böcker, tidningar och tidskrifter!

Fino Alla Fine!
/Lorenzo Callegari

Lorenzo Callegari

Jag heter Lorenzo Callegari och Juventus har varit min passion ända sen 1966. Född i Italien, uppväxt i Sverige och flyttade tillbaka hem till Italien 1993 där jag än i dag lever mitt liv.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *